Film är helt klart, när den är som allra bäst, en unik konstform och de stora filmskaparna är likaledes kreativa konstnärer. En riktigt bra film är något som lämnar publiken att fundera och ta ställning, helt enkelt en stark komposition av ämnen som verkligen berör. Den här storfilmen är ett hantverk i ordets rätta bemärkelse. Bertolucci beaktar noga varje element och inget saknar tanke eller mening för handlingen.
1900 bjuder för det första på en fantastisk skådespelarensemble (jag återkommer till dem senare) genom vilken regissören, i sällskap av de hänförande vackra italienska landskapen, lyckas förverkliga sin kärleksfulla vision.
Vi får följa pojkarna Alfredo och Olmo, den ene är son till ägaren av ett stort gods, den andre till en fattig bonde, som snabbt blir vänner. När de efter lång tid återser varann i vuxen ålder (gestaltade av Robert de Niro och Gérard Depardieu) sätts deras gamla vänskap på prov när fascismens skräckvälde håller landet i ett järngrepp.
Med tanke på filmens ofta tunga ämnen och långa speltid mår den nog bäst av att ses i två delar, som den ursprungligen visades, med paus emellan akterna.
Oavsett om man väljer att sträcksitta eller inte är uppvisningen oförglömlig. Alla skådespelare agerar starkt (Donald Sutherland som gestaltar fascisten Atilla blev så upprörd efter att ha sett sig själv i rollen, att han inte kunde förmå sig att se filmen för en lång tid) och kameramannen Vittorio Storaro ser till att lyfta fram skönheten i varje enskild scen. Ett mångsidigt dokument över ett stycke engagerande nutidshistoria, som kommer att leva vidare som kanske en av de bästa skapelserna i filmhistorien.
Kuriosa:Bertolucci var missnöjd med filmens internationella titel eftersom originaltiteln
Novecento syftar på "1900-talet" (se faktan på
Internet Movie Database).
