Måndagen den 26 augusti 2019 - klockan 11:06
Förstasidan
Artiklar
« Föreg. Nästa »


Min hembygd - Krönikor från Angeredsgymnasiet

Om jag får barn ska de växa upp i en icke-segregerad förort.


Muna Ali 2018-12-12


Min hembygd bygger på många känslor. Känslor som har utvecklats genom åren och slutligen ledde till min kunskap om förorten. Det var inte något vackert utan jag fick inse hur allvarligt problemet är. Hur invandrare inte hörde hemma i de överklass områdena. Hur vi alla hamnade i en stor klump. Jag såg det verkligen framför mig.

Hela mitt liv har jag känt mig hemma i min hembygd, hur jag kände mig trygg med mina människor. Olika kulturer med olika bakgrunder men fortfarande var vi som en och samma människa. Vi relatera till nästan allt hos varandra. Från att pappa ropar ut från vardagsrummet och jag befinner mig i mitt sovrum och pappa säger 'kan du hämta tv kontrollen åt mig' - samma humor och upplevelse.

Kärleken för förorten är något ord inte kan beskriva. Att växa upp i ett område där du bara känner direkt trygghet är något man vill känna resterande året. Inte ska vart du befinner dig spela roll?

Men en dag vaknade jag, lite äldre, med mer kunskap om hur livet egentligen ser ut för oss ungdomar i förorterna. Jag växte till slut upp från förorten för att jag inte kände denna trygghet längre. Jag visste att förorten inte kommer stanna kvar med mig hela livet. Jag kommer gå ut till arbetsplatsen där mina 'människor' inte finns. Jag kommer gå ut till platser där tryggheten jag kände inte kommer finnas till.

När man är barn är det lätt hänt att man fokuserar på allt de 'roliga' och all börda ligger inte ännu på dina axlar - tills du når verkligheten.

Jag ofta nämner att jag inte vill att mina barn ska växa upp i förorten. Rädslan som väcker hos mig där en ung kille i biskopsgården var på väg att kasta sopor sedan när han väl vände sig om 'pang', inom sekunder miste han livet. Den unga killen var inte med i någon gäng och han ville absolut inte associera med någon kriminella gäng. Sånt får mig att gå i bitar. Någon som ville bli bättre och inte klassas som 'dem' men tillslut blev dödad av 'dem'..

 

Mina framtida barn ska få bo i ett icke-segregerad område där svenskar och invandrare är som en familj. Oavsett vart man kommer ifrån, religion, etnicitet så är vi som en stor familj.

Mina barn ska absolut inte gå igenom den konstanta striden där det alltid känns som det vore ‘vi mot dem’ utan de ska få känna att deras hudfärg och/eller religion inte spelar roll. Mina barn ska känna sig helt enkelt trygga vart de än befinner sig. Jag fick känna denna trygghet som senare utvecklades till tomhet. Jag kände mig tom. Inget fanns kvar. Jag blev då familjär med utanförskap, den blev min enda vän. För att jag valde att byta skola en dag som låg långt bort från min hem. Där jag trodde att vart jag bodde inte spelade någon roll. Allting motbevisades då jag valde att ta på mig ett sorts plagg. Ett plagg som väldigt betydelsefullt för mig ännu än idag, ett plagg som jag identifierar mig själv mig oändligt mycket.

 Ett plagg som påminner mig om den verklighet som finns där ute för mig. Ett plagg som min förort accepterar - men kommer aldrig vara med mig livet ut.

 

Var det något fel på mig?

 

Eller var det att jag var annorlunda?

 

Mina barn ska inte uppleva sånt. Skulle inte världen ha mycket mer fred och harmoni om vi alla lärde känna varandra bortsett från våra olikheter? Skulle det inte skapa kärlek även om vi inte höll med varandra? Jag tror att om mina barn inte bor i förorten och mer i ett område där det är mindre segregation, så kommer mina barn lära känna olika människor, kunna acceptera andra för vilka de är lättare samt att de lär sig att behandla människor jämlikt. De kommer se att alla inte delar samma förståelse av saker och ting som de gör, och vissa väljer helt enkelt att ignorera det uppenbara. För att det ska kunna ske måste jag då uppfostra mina framtida barn med ett öppensinnad, så att de också får lära sig att man ska döma det man inte förstår sig på eller okunnig om samt att varken  ens hudfärg, etniciteten eller bostadsområde spelar någon roll. Ens karaktär ska inte begränsas till vart den kommer ifrån eller vad för ekonomiskt tillstånd den befinner sig i .

 

Personligen anser jag att vi bör leva på ett fördomsfritt sätt men börjar inse att det är enklare sagt än gjort.

 

Finns så mycket som jag vill att mina barn ska aldrig vittna om. Saker som ibland jag önskar jag aldrig kom åt, men ibland händer det att man går igenom något och sedan får lärdomar från det. Om jag inte vittnade till dessa saker sker som skjutningar eller att en man bli knivhuggen medan jag och min mamma springer för våra liv, skulle jag aldrig se den verklighet som vi lever i just nu och leva i en lögn.

 

Ja, vissa saker i förorten stämmer men det stämmer i alla områden överallt i världen. Skottlossningar sker inte bara i förorterna, kriminella organisationer eller ungdomsgäng finns överallt, de finns inte bara i förorterna, människor råkar ut för massa hemskheter som våldtäkt bl.a. men det har inget nytt. Vilket må låta hemskt men så är det. Vi lever i en värld där små flickor blir sexuellt trakasserade och tonårskillar blir skjutna pga deras associering till en viss person eller ett viss område. Jag vill därför att mina barn ska lära sig från mina upplevelser och vara en bra förebild för andra genom de visdomar som jag för vidare till de. Jag vill absolut inte att det ska vara så segregerat som det är idag och hoppas då att de tragedier som har skett på sistone ska aldrig upprepa sig. Det som jag vill för mina blivande barn, vill jag självklart för andra människor också.


Tipsa en vän     Skriv ut



Sök Sökhjälp

Publicerade
Arkiv

Tipsa redaktionen
Skicka bildinsändare
Skicka insändare

MATSEDEL

KALENDER

Det finns inga kommande händelser i kalendern.


Riksgymnasiet

Angeredsgymnasiet

Angeredswebben
Ansvarig utgivare:   Patrick Gladh
Webmaster:   Rickard Strid
Redaktion:   Anita, Sadia, Fadak, Emil, Sofia, David, James, Liana, Tahereh, Hanna, Olle, Arieg, Aida, Hedda, Hedda, Zeinab , Torbjörn, Klara