En bild, ett lag, en klack – en enda dröm

"Bilden som nyligen publicerades på Balders Hages hemsida, med en strålande Mäster Sören, säger mer en tusen ord – för mig. Det är nämligen jag som står bakom Mäster, och det är min halsduk runt hans hals. Bilden togs för snart trettio år sedan. Dagen var den 19 oktober 1980. Denna dagen var Sörens, den var ÖIS, och den var min. Alla på bilden, utom Sören, tillhörde kärnan av ÖIS hejarklack. Så kallades den förr, innan Ultras och olika falanger av olika slag. Vi var EN, vi var ÖIS hejarklack.

Minuterna innan bilden togs hade vi i glädjerus för första och enda gången någonsin klättrat över stängslet. Det fanns ingen möjlighet att inte vara där, inne på planen, med Sören, Peter Dahlqvist, Stickan Berg, Polletten och alla andra som var en del av det vi var, Örgryte Idrottssällskap. Vi var tillbaka där vi hörde hemma. I Allsvenskan.

Att vara öisare på sjuttiotalet, i skuggan av blåvita framgångar, var att ställa sig vid sidan av ett drev. Att ha gjort ett val. Jag blev öisare i lekis, i slutet av sextiotalet. Valet var enkelt. Ville man associeras med Invalider Från Kriget, Gamla Araber I Soptunnan eller med Överst i Serien? Mer medvetet än så var det inte, i alla fall inte på den tiden. Från min åttaårsdag 1972 bar jag stolt en öiströja med nummer åtta på ryggen, Örjan Perssons nummer. En mittfältslegend, proffs i Skottland, så var jag det också. (Min kompis Anders hade en tröja med sin favorits nummer på, nr. 5, högerbacken Berry Larsson, om han koms ihåg av någon?). Det var dock en femtonåring som var vår förebild, Peter Dahlqvist, yngst i Allsvenskan. Killen som vid sjutton års ålder 1973 hämtades av PSV Eindhoven i samband en match mot ÖIS, där han bytte tröja och sedan var med och spelade ut ÖIS. Vad gjorde väl det? PSV hade ju nu en öisare i sitt lag.

Min far och jag gick på varje Öis-match, men pappa var bland gubbarna på nedre ståplats på Nya Ullevi, och jag och min kompis Louis drog oss så småningom, 1977, till klacken ovanför. Från början tyckte vi att de verkade lite stora och kanske farliga, men snart insåg vi att här fanns sann ÖIS-anda, mycket humor och alla fick vara med. Där var Thord, ”Zappa”, Peter med det polska efternamnet, där var Niclas och Tomas. Inga slagsmål eller huliganer, inga droger (kanske en och annan pilsner innanför västen hos en del av de äldre, vad vet jag). Det var en rolig värld med likasinnade från hela Götet. Vi var inte många, särskilt inte jämfört med blåvitts klack.

Min far var f.d. arbetskamrat med gamla ÖIS-spelaren Stig Jarlsborn (hade bl.a. ersatt skadade Gunnar Gren i publikrekordmatchen 1959), som arbetade på ÖIS kansli. Jag fixade en bra deal med honom, som gick ut på att man hämtade matchaffischer på kansliet på Storgatan inför hemmamatcher och sedan cyklade jag och min kompis runt och satte upp dem över västra Göteborg där vi bodde. Som ersättning fick vi friplåtar till matcherna. Flera höstkvällar hukade man i mörkret från korvkioskgäng som kunde misstänkas bestå av blåvita, innan man i kunde ta sig fram och sätta upp sin affisch. Vi var öisare, utvalda på ett uppdrag. Vi njöt av vårt utanförskap, vårdade det som ett spädbarn, såsom bättre vetande. Bärare av en kunskap som inte alla förmådde ta till sig. Bärare av Pollettens målsnille, Mäster Sörens tvåfotsdribblingar.

Ett annat sätt att kunna gå på alla hemmamatcher, och samtidigt spara pengarna till bortaresor, var att sälja souvenirer innan matcherna. Bära ut borden från Nya Ullevis inre, bära tillbaka dem och dröja kvar vid spelargången. Efter att ha avläst spelarnas miner när de gjorde entré, drog man sig upp till övriga klacken, med exklusiv kunskap om hur matchen skulle gå. Nej, idag skulle Yngve inte släppa in nå´t mål, tro mig.

En trettio år gammal bild, ett ögonblick i historien. Det är ÖIS bild, Sörens bild, och min bild och sjuttiotalets ÖIS-klacks bild. Den sammanfattar allt det vi drömde om: ÖIS i Allsvenskan. ÖIS tillbaka. Götet tillhörde ÖIS, inte längre blåvitt. De hade visserligen många anhängare, men ÖIS, Sören och jag och ÖIS-klacken, vi hade kämpat och vunnit till sist. Vår kunskap hade uppenbarats för världen. Vi var mitt på planen, mitt i världen. Min halsduk låg runt Mäster Sörens hals. På ståplats stod min far och de äldre öisarna med nedfallna blickar och tårfyllda ögon under sina gamla sjåarkepsar, och bara skakade sina huvuden. Mirakel, visst finns dom.

L-G Larsson
Öisare i Mexico City"