Vådan av att lyss till en välstrukturerad bankman

"Tåget till Karlstad med avgångstid 10.21 lördagen den 21 april 2012 stod redan på perrong 10 när Mats och jag anlände till Stockholms Central klockan tio. Det var snålblåst och lite gråkulet så vi tyckte att det var lika bra att ta plats i de sköna fåtöljerna i första klass med en gång trots att det var tjugo minuter kvar till avgång. Förvånansvärt nog var det fler än vi som hade kommit på samma lysande idé. Väldigt många tänkte jag. Värst vad folk tycks vara i god tid just i dag. Men vi hade ju platsbiljett så vi riskerade inte att bli nedgraderade till ståplats.

Vi fann våra platser och slog oss ner och suckade belåtet. Klockan 15. 00 skulle Hasse Prytz´ rödblå gossar med David Leinar i spetsen springa in på Tingvallas gröna gräs. Det var fem timmar till dess. Fem långa förväntansfulla timmar varav drygt tre skulle tillbringas på tåg. Dock skulle vi inte behöva byta och det tyckte jag var särskilt skönt. Jag har det lite jobbigt med en droppfot som inte vill lyda och därför blir balansen negativt påverkad och jag är beroende av käpp. Det är påfrestande att ta sig upp och ner för tågtrapporna liksom också för de ofta branta trapporna till läktarna på fotbollsarenorna.

Jag kände mig lugn i min bekväma tågfåtölj. Den där upprivande nervositeten som attackerar mitt inre under Öis´matcher kände jag inte av ännu. Men jag visste att den skulle komma. Den upphör först när domaren blåser av matchen och ersätts då av antingen djupt missmod eller samlad inre glädje.

Mats, som är en jäkel på att förutspå laguppställningen och vilka spelare som borde ersätta en eventuellt skadad, muttrade halvhögt att han hoppades att Johan Hedman skulle få starta. Han är alltid farlig den första halvtimmen. Och får vi straff skall naturligtvis Jacob Lindström ta den. Hans straffar är av Zlatan-klass. Däremot skall han nog inte skjuta frisparkar från långt håll, det skall David Björkerud göra. Han har en fantastisk precision i sina hårda frisparkar.

Jag har dålig koll på alla de unga spelarnas namn men har fäst mig vid Markus Anderberg ända sedan en dag på Öisgården för några år sedan då Mackan Allbäck presenterade honom för mig. Jag gillar hans fräcka teknik och snabbhet. Han påminner mig lite om Erik Johansson när denne var som bäst. Jag hoppas att Anderberg är frisk, sa jag. Han kan luckra upp ett stabbigt värmlandsförsvar.

Så långt hunna i vårt försnack tyckte jag mig känna igen rösterna från killarna bakom oss och när jag vände mig om såg jag att det var David Fjäll och Chris Härenstam från någon av sportkanalerna på Tv.

Jag har aldrig träffat någon av dom, men vi började genast prata med varandra utan några hindrande presentationsprocedurer. Jag vet inte om dom kände igen mig men jag kan ärligt säga att de båda tillhör en grupp sportkommentatorer som jag verkligen uppskattar.

Dom undrade vart vi var på väg och när vi berättade att vi ämnade oss till Karlstad för att följa Öis´väg tillbaka till Allsvenskan fick vi många uppskattande kommentarer som alla gick ut på att dom verkligen värdesatte den sorts supportrar som Mats och jag föreföll vara. Nämligen den trogna, lite gammeldagsa arten som följer sitt lag varhelst och i vilken serie det än spelar. Råsunda eller Grimsborg i Grimsås. Vi är där.

Men vi är verkligen inte ensamma påpekade jag. Öis har en stor grupp trogna supportrar nu för tiden. Till sista matchen i Skövde förra året kom det nog tusen göteborgska killar och tjejer och vi stockholmsöisare bidrog med närmare femtio stycken.

Dom berättade att dom skulle åka till Göteborg och kommentera damhandboll och satt nu och pluggade in tjejernas namn.

Göteborg blinkade det på en skylt ovanför våra huvuden. Göteborg?

Och vi skall till Karlstad.

Vi har stigit på fel tåg Mats!

Men Bengt skall stiga på i Södertälje Södra? Det innebär att vi kan stiga av där och hoppa på det tåg som kommer efter oss? Det borde rimligen vara det tåg som vi egentligen skulle ha åkt med.

Vi andades ut. Vi kunde lugnt inrikta oss på att sitta på Tingvallas läktare och följa uppvärmningen före matchen som ju inte började förrän klockan tre.

Vi sa adjö till våra sympatiska reskamrater och hoppades på att ses igen.

(David såg jag redan två dagar senare. Då satt han nere i Barcelona tillsammans med Glenn Strömberg och pratade fotboll i TV.)

Så steg vi då av på Södertälje Södra och en förvånad Bengt Bengtsson stod beredd att embarkera det tåg som vi just debarkerade.

Mats förklarade hur det låg till och vi kom alla tre överens om att det visserligen var klumpigt av oss att stiga på fel tåg i Stockholm men att ingen skada var skedd. Nästa tåg, det som skulle föra oss till Karlstad, var redan på ingående.

Ja, herreduminskapare, sa jag. Vilken tur att tåget stannar här. Nu kan vi i lugn och ro samla oss inför matchen.

Vi gick ombord men ingen av oss tänkte på att kolla ankomstort. Det visade sig vara ett misstag. Platserna 20, 21, 22 i vagn 2 väntade på oss. Men dom var redan upptagna i den fullsatta vagnen. Bengt hade åtagit sig ledarskapet och förklarade för ett oroligt norskt par att dom dessvärre satt på våra platser. Han visade upp sin biljett och ja, den stämde med stolarnas skyltar och det norska paret reste sig för att söka sig en annan plats.

Plats 22 var en singelfåtölj och där satt en bedövande vacker dam. Bengt gick fram till henne och försökte med all den charm han var mäktig att få henne att maka på sig. Hon vägrade och hävdade med stor auktoritet att hon absolut inte tänkte flytta sig. Detta var hennes plats och ingen annans.

Vi får väl samsas om fåtöljen då sa Bengt och föreslog att han skulle sitta i hennes knä under resten av resan. Förslaget torde ha gjort hennes beslut än fastare.

Bengt fick ge sig och gick på jakt efter konduktören för att med dennes bistånd försöka lösa problemet.

Mats och jag hade satt oss snett emot den vackra och bestämda damen.

Jag känner igen henne, sa Mats.

Jag med, sa jag.

Jag har sett henne på tv, sa Mats.

Jag med, sa jag. Hon är politiker. Hon ser himla bra ut. Intelligenta ögon.

Mmmm, muttrade Mats.

Nej, det här duger inte, vi kan inte sitta och diskutera en främmande dam när hon sitter två meter ifrån oss! Vi skall ju föreställa gentlemen.

Om fyra timmar är vi på Tingvalla, sa jag. Det är ett halvår sedan jag såg Öis spela. I Skövde. Sista matchen förra året. Kommer du ihåg?

Vi var fler öisare än skövdebor, sa Mats. Ulrika var där.

Ulrika ja. Jesses vad jag saknar henne. Jag skall ringa henne när vi kommer till Karlstad. Vi har ju gott om tid före matchen. Och du får ringa Bosse Arnesson varje gång Öis gör mål.

Bengt kom tillbaka tillsammans med konduktören. Denne log lite . Det gjorde inte Bengt. Han sa ”Mats, när vi satt och pratade om våra personliga egenskaper för en stund sedan så tror jag visst att du som din mest utmärkande egenskap framhöll att du var ”välstrukturerad”, ett karaktärsdrag som är nog så viktigt för en bankman.”

Hans ögon glittrade.

Välstrukturerad, sa han. Vet du att vi har lyckats stiga på fel tåg två gånger inom loppet av trettisju minuter? Detta går till Malmö.

Från plats nummer 22, snett bakom oss, hördes ett härligt skratt från en synnerligen välstrukturerad kvinna. Där fick ni gubbar för att ni försökte sno min plats, tycktes hon mena.

Hon kom fram till oss. Hon var nyfiken på vart vi skulle resa och varför.

Bengt och konduktören hade kommit fram till en ny resväg som, om vi hade tur, innebar att vi bara skulle bli lite försenade till matchen. Kliv av i Norrköping, sa konduktören. Där får ni vänta i en timma och sedan ta ett tåg till Katrineholm, Hallsberg och sedan är det raka spåret till Karlstad. Tåget skall enligt tidtabellen anlända dit klockan 15.10.

Vi kunde nu i lugn och ro samtala med ”Årets svenska kvinna 1990.”

Just det, det var Birgitta Wistrand, vars stol vi tänkte norpa och i vars knä Bengt hade tänkt tillbringa resan till Karlstad!!

Hon har varit ordförande i Fredrika Bremer-förbundet två gånger och även varit riksdagsledamot. Hon grundade organisationen ”Positiva Sverige” och utsågs alltså för denna sin insats till ”Årets svenska kvinna 1990.”

Mats, Bengt och jag hade glädjen att få umgås med denna vittra dam den halva timma som återstod av färden i Malmötåget. Hon var mycket idrottsintresserad och var helt på det klara med att vi var sanningsenliga när vi som en självklarhet påstod att ÖIS var Sveriges och Världens bästa lag genom tiderna.

Mitt avskedslöfte till Birgitta Wistrand när vi klättrade av tåget i Norrköping blir inte svårt att uppfylla. ” Om två år är vi i Allsvenskan och då ringer vi och bjuder dig på en Öismatch.”

Det ofrivilliga uppehållet i Norrköping tillbringades på centralstationens charmlösa cafeteria. Köttbullemackan var redig bukfylla och kaffet svenskt. Men en sådan här dag, när vi på grund av en välstrukturerad handelsbankare varit på väg inte bara till Göteborg, utan även till Malmö när vår slutstation faktiskt var Karlstad, var mellanmålet av ringa betydelse när slutmålet var en storseger för Öis.

Vi hade kommit överens med Henry Jung, ”Skara” kallad, att han skulle möta oss med sin bil vid stationen i Karlstad för vidare befordran Tingvalla. Bengt fick nu ringa honom och berätta om vår lätt pinsamma belägenhet men att vi dock skulle hinna fram till matchen om än något försenade. Vi skulle ses på läktaren.

Strax efter klockan femton avkrävdes den tjusiga taxichaufören löftet att hon skulle erhålla en rejäl dusör om hon körde sträckan Karlstads centralstation – Tingvalla på nytt värmländskt rekord. Hon log glatt och tryckte gaspedalen i botten.

Bengt hade lyckats knappa in en lokal radiostation som refererade matchen och det var naturligtvis ljuv musik för oss när vi informerades om att Johan Hedman hade gjort ett noll. I samma ögonblick som vi steg ur bilen utanför Tingvalla försvann alla mörka moln. Himlen var blå och solen värmde.

Skara satt på läktaren tillsammans med ytterligare några öisare från Stockholm, Västerås, Norrköping och Borås bland annat.

Skara åker till ALLA matcher. Jag undrar om det finns någon supporter i något lag i hela världen som är så trogen sitt lag som Skara är trogen Öis? Det skulle i så fall vara Pe Ge Carlsson i Borås? För några år sedan, när han var frisk, såg också han alla matcher, men nu är han rullstolsbunden och då blir det förstås svårare.

Å så underbart det var att sitta på läktaren i solen och se Öis´unga tekniska lag spela fotboll. Detta lag SKALL vara i Allsvenskan om två år. Så är det bara. Öis är ett klassiskt allsvenskt lag som de senaste åren har drabbats av oförutsedda negativa händelser men ett lag och en klubb med den kulturen, de traditionerna, kommer alltid åter.

Vi fick straff. Jacob Lindström exekverade. Två noll. Zlatan-klass. Vi fick frispark från 30 meter lite till höger om målet. David Björklund gjorde strut. Emil Karlsson gjorde 4 – 1 så befriande vackert i sista spelminuten. Markus Anderberg passade.

Målen gjordes av de killar som Mats förutspådde – Johan, Jacob, David. Fenomenal fingerspitzgefühl Mats! Och Markus passade till fjärde målet efter att ha skojat bort ett ganska trögt Karlstadförsvar.

Solen sken i Karlstad. Vi fick uppleva fyra öismål och ett tekniskt och snabbt passningsspel. Hasse Prytz har satt sin prägel. Jag ser framtiden an med ovanligt stor optimism och hoppas kunna se fler matcher live och träffa killarna.

Hemresan gick som en dans. Så bekvämt det kan vara att åka tåg!

Ytterligare en klassiker från Mats:”I dag gick det som på räls.”

Varma öishälsningar från Fredrik.

De fyra på bilden är Mats, Skara, Bengt och jag."