Au pair – ett minne för livet

År 1999 var Linda Lööv en av de 20 000 ungdomar som valde att åka till England för att jobba som Au pair. När jag träffar henne i hennes lägenhet i centrala Gävle, berättar hon med ett leende på läpparna om månaderna hon spenderade i norra London, men poängterar tydligt att dem kunde ha varit så mycket bättre.

Att stå på egna ben och se att hon klarade sig själv var Lindas tanke när hon bestämde sig för att skicka in en ansökan. Linda berättar att hon alltid varit öppen som person och älskat att träffa nya människor, men också att hennes Engelska aldrig varit riktigt bra. Och att en tid i England verkade vara ett ypperligt tillfälle för att träna upp den.

Hur såg dagarna ut för dig, var varje dag den andra lik?
- Jag kan ju säga att mina dagar var fulla av jobb nästintill hela tiden. När jag inte tog hand om barnen, eller skjutsade dem till skolan och träningar, fick jag städa eller tvätta familjens kläder. Med två busiga flickor, på sex och fyra blev det inte en lugn stund förrän dem somnat, det vill säga full rulle hela tiden. På lördagar mellan nio och fem var de enda timmarna i veckan som jag hade ledigt. Så ja, man kan säga att varje dag var den andra lik.

Du säger att det kunde ha blivit så mycket bättre, vad var det egentligen som gjorde att det inte blev som du hade hoppats?
- Som vanligt så var mina förväntningar väldigt höga innan jag åkte. Jag förväntade mig hur det skulle bli och vara, och det är lätt att hoppas på hur bra det ska bli, fast man egentligen inte har en aning förrän man kommit dit.
När jag mötte upp familjen jag skulle bo hos på flygplatsen, fick jag känslan av dem var supergulliga och att det skulle bli så himla bra, men riktigt så blev det ju inte. jag kände mig aldrig som en del av familjen, eftersom jag inte var tillåten att äta när dem åt eller ens samma sak. Jag fick äta resterna från dagen innan, när de andra gått från bordet. Jag kände mig som ett tjänstefolk i annan kultur. Jag fick inte vara i vissa rum, för att dem ansågs för ”fina” för mig. I den delen av London där jag var tillhörde det kulturen att slå barnen när de varit olydiga, och att se det var något jag aldrig varit med om tidigare. Det kändes så fruktansvärt fel, så hemskt. Det var just det att jag aldrig kände mig bekväm och hemmastadd i familjen som gjorde att jag åkte hem efter bara två månader, fast jag skulle stannat ett år.

Vad har du för råd till andra som vill jobba som au pairer?
- Jag vill framför allt säga att man ska våga prova, trots att man kanske är rädd att det inte ska bli bra. Bara för att det gick dåligt för mig, behöver det inte göra det för andra. De finns dem som har trivts jättebra också, och inte velat åka hem. Och känns det inte bra, och du inte står ut längre, då ska du åka hem. Så gjorde jag, och det gick hur bra som helst. Ett annat råd till dig som vill åka är att om du bestämmer dig för att göra det, ha då inte för höga förväntningar. Det är bättre att inte ha några förväntningar alls, istället för höga. Du kan så lätt bli besviken då.

Vad gör Linda i dag?
Det har gått tio år sedan Linda var i London. Idag är hon gift och mamma till Melvin 4 år. Hon jobbar som civilekonom, men drömmer om att en dag bli psykolog och få hjälpa andra människor. Innan jag lämnar Linda ensam för att dra mig hemåt säger hon:
- Jag ångrar aldrig att jag skickade in en ansökan om en plats som au pair, det gav mig erfarenhet jag inte fått om jag aldrig åkt och det är ett minne för livet.