Förändring

Regnet piskade mot fönstret och jag kollade ut över de blöta gatorna och de grå husen. Gatorna var fulla av de nu våta färgglada löven som nyss fallit från de få träd som fanns längs trottoarerna. Människorna som stressade nere på gatan såg så små ut här uppifrån, män i kostym som var på väg hem från jobbet och skyddade sig mot regnet med hjälp av portföljer och paraplyn i hopp om att slippa bli blöt. Synen gjorde mig deprimerad.

Jag gick ut ur rummet då lukten från de nymålade väggarna orsakade huvudvärk och illamående. Jag hade börjat renovera och förnya lägenheten sen en tid tillbaka och det var bara vardagsrummet kvar innan allt var färdigt. Jag hade blivit trött på allt det gamla i lägenheten och kände att en förändring behövdes. Allt i lägenheten var bra innan och allt funkade men ändå ville jag ändra allt, varför vet jag inte. Kanske var det bara för att jag har råd och bara vill bekräfta hur förmögen jag är. Kanske var det för att allt påminde om dig.

Pengar har aldrig varit ett problem. Jag är uppvuxen i ett hem där utbildning var det viktigaste att tänka på. Jag hade tre äldre syskon som alla hade studerat på universitet och var högt utbildade och jobbade juridik och medicin. Under min skoltid så var jag alltid tvungen att prioritera studierna främst. Jag gick på privatskola och hade högsta betyg i allt. Efter det läste jag natur innan jag åkte över till USA och Harvard för att läsa ekonomi. Om det var värt det låter jag vara osagt.

Jag tog fram en flaska vin och hällde upp ett glas och satte mig i mitt lilla bibliotek. ”Kunskap + pengar = makt”, det var alltid vad jag fick höra hemma. Man må få makt om man har pengar och kunskap men det blir svårare att finna lycka. Många tror att mitt liv är perfekt och att jag har allt jag vill ha, men det är inte sant. Jag har ett jobb som jag knappt gillar endast för att kunna tjäna mer pengar så jag kan köpa saker jag egentligen inte behöver. Jag ersätter fullt fungerande saker med nya dyrare saker endast för att jag kan och för att de är dyrare. Jag tvingar mig själv att ta på mig dyra kostymer och klockor för att passa in.

Jag drack lite av vinet och såg på mig själv i en spegel som hängde framför fåtöljen som jag satt i. Jag är som de på gatan där nere, små människor i kostym som skyddar sig från regnet för att inte förstöra kläderna. Materiella människor som prioriterar dyra saker och status före kvalité. Det var säkert en av anledningarna till att du lämnade, du blev trött på mitt beteende. Du var raka motsatsen till mig, för dig var pengar ingenting, du förstod aldrig varför jag var tvungen att alltid ha det nyaste. När jag tänker efter så förstår inte jag heller det. Jag förstår inte heller varför jag renoverar min lägenhet.

Utan dig var jag ingenting, jag var den personen jag försöker att inte vara. Jag måste svälja min stolthet och ta dig tillbaka. Jag reste mig upp och gick mot telefonen i hallen, jag lyfte luren och slog ditt nummer. Jag hörde första tonen, jag visste inte om jag ville att du skulle svara eller inte. Skulle jag våga säga något? Skulle jag våga be dig komma tillbaka?

- Hallå?

Jag hörde din röst och frös till is, jag la på luren. Jag kunde inte ta dig tillbaka efter allt vi varit med om. Min stolthet stoppade mig. Jag satte mig i fåtöljen igen. Ännu en gång hade min stolthet och min bakgrund stoppat mig. Ännu en gång hade jag förstört allt för mig själv.

Jag såg mig själv i spegeln, jag stirrade mig själv i mina tomma ögon. Jag vill ändras, jag behöver ändra mig. Varför ändras inget?