Het klimatdebatt - men ingen överenskommelse?

Representanter för många av världens länder finns på plats: Saudiarabien, Kina, Uganda, Indien, Sydafrika, Australien, USA, Bangladesh, Samoa, Japan, Brasilien och inte minst EU som litet otippat representeras av två svenskar - utrikesminister Carl Bildt och miljöminister Lena Ek. Det råder en koncentrerad stämning i rummet när den första delen av förhandlingarna genomförs - en presentation av de olika länderna och av deras inställning till arbetet med klimatfrågor. Vad är länderna villiga att göra för att minska utsläppen och hur ska detta genomföras?

Eleverna är väl förberedda inför presentationerna, och de använder sig ledigt av begrepp som utsläppsrätter, energieffektiv teknologi, kolsänkor och CCS (Carbon Capture and Storage). Samtliga elever verkar ha koll på vad Kyotoprotokollet är, även om inte alla representerar länder som står bakom detta.

USAs ombud menar att utsläppsminskningarna måste ske i långsammare takt än vad som avses i Kyotoprotokollet. Han poängterar också Indien och Kinas roll och menar att de har ett stort ansvar eftersom de står för ca 50% av det totala utsläppet av växthusgaser i världen.

Indien svarar då med att understryka att USA borde ta störst ansvar för minskningarna eftersom de släpper ut mest växthusgaser per person.

Ombudet från Sydafrika betonar att de, eftersom de ännu inte är något i-land, inte kan förväntas sänka sina utsläpp lika mycket som i-länderna, trots att deras koldioxidutsläpp per person idag är högre än Sveriges.

På samma sätt framhåller en av representanterna från Bangladesh att miljöproblemen inte är första prioritet för dem. Istället, menar han, är det viktigast att försöka bekämpa fattigdomen då Bangladesh är ett av världens 40 fattigaste länder. Han uppmanar dock länder som USA och Japan att sänka sina koldioxidutsläpp. "Vi betalar priset för era synder" säger han. Med det menar han förmodligen att det är de rika länderna som skapat de problem med klimatförändringar som alla länder idag förväntas ta itu med.

Ett rikt land där man inte är redo att sänka sina utsläpp av växthusgaser är Saudiarabien, som ju är ett extremt oljeberoende land. Man menar att det skulle innebära orimliga kostnader för landet. Istället betonar man vikten av en anpassning till klimatförändringarna, inte minst för utvecklingsländerna.

Efter de avslutade inledningsanförandena tas en paus under vilken delegaterna får möjlighet att förhandla och diskutera sinsemellan. Många verkar prata ihop sig, och bland annat Sydafrikas och Ugandas ombud ses skaka hand.

När man återgår till ordningen igen är det dags för gemensamma förhandlingar. Det blir en het debatt kring den av Kina föreslagna klimatteknologifonden. Förslaget är att de rika länderna ska betala 0,5-1% av BNP utöver bistånd till en satsning på miljöteknologi. Här gör USAs representant motstånd och menar att med tanke på att deras bidrag till fonden skulle bli så stort så måste de ha en stor del av kontrollen över fonden. Indiens ombud påminner då USA om att det är Japan, Indien och Kina som är världsledande på teknologiområdet, och därför borde dessa länder få kontrollera fonden. Han påminner om att Indien tyvärr inte har en lika hög BNP som USA och därför kan man inte heller skjuta till lika mycket pengar. USAs motto verkar dock vara att ju mer pengar desto mer kontroll, för pengar är ju makt. Eller?

När jag lämnar förhandlingarna pågår fortfarande en livlig debatt. Trots att de flesta representanter är villiga att förhandla har jag svårt att se att man kommer att nå en överenskommelse vid detta möte. Vilket knappast är oväntat - för vad kom man egentligen överens om i Durban?