Jag är en frihetslängtande 18-åring som går och drömmer om att vara oberoende av buss och kämpar för självständighet. Friheten att ta sig från plats till plats, utan att vara beroende av vare sig kollektivtrafik eller föräldrar.
Äntligen, torsdagen den 12 april 2012 tog jag mitt första seriösa steg mot ett körkort genom att gå på min första körlektion. I två års tid har jag förberett mig för detta, jag har övat bilkörning med mamma, pappa och morfar. Dessutom har jag trafikvana efter att ha kört EU-moped.
Nu ska mina färdigheter synas och granskas av kritiska ögon. Jag är beredd!
Står och väntar, avtalad tid passerar. Så kommer hon, min lärare, min mästare. Hon ger ett snabbt och slappt handslag och har en irritabel uppsyn. I bilen. ”Hur mycket har du kört?” Har du följt en vägbeskrivning? Har du kört på motorväg?” Jag ger svar, svar som faller hårt till marken, svar som är fel.
Bilen rullar, jag försöker lära känna dess konstruktion och funktion. Upplever att jag snabbt får grepp om de känsliga bromsarna och vilka varvtal som passar de olika växlarna. Plötsligt. ”Stanna!” Förvirrat hinner jag tänka, har jag kört på en igelkott eller? Stannar vid sidan av vägen och låter vägvisaren vara på för att markera till mina medtrafikanter att vi ska stå här en stud. Det är fel, så här gör man bara inte.
Ska nu åter ut i vägbanan. Ingen bil så långt ögat kan nå, jag kör ut. Det är fel, du är kuggad, du är dömd, du är misslyckad, du är fel.
Nytt försök. Det kommer en bil från vänster, men jag blir osäker på om föraren uppfattar oss och stannar därför innan jag kör ut. Vill inte hävda en regel, högerregeln och riskera en kollision bara för att jag har lagen på min sida. Det är fel. När denna situation åter igen uppstår så gör jag denna gång enligt instruktionen, det vill säga kör ut enligt högerregeln. Gissa. Det är fel. I denna situation gäller plötsligt det jag själv nyss argumenterat för.
Nästa moment. Start i uppförbacke. Jag utför momentet utan problem. Det är fel. Just nu gäller inte detta sätt, utan det ska vara på körskolelärarens sätt.
Den 13 april, riskettan. ”Har du legitimation, är det du som ska betala eller någon annan?” Hej eller god morgon är visst onödiga fraser. ”Jag trodde att mamma redan betalat, det måste ha skett ett missförstånd.”På restaurang äter du maten innan beställningen då eller?” Hinner tänka att man gör det på fina restauranger, men väljer att ringa pappa istället. Då är det plötsligt lugnt och inga problem.
Lektionen börjar. Vi får en fråga om vi anser att denna lektion är nödvändig eller inte. Jag svarar, alla andra sitter tysta. Jag svarar nej och motiverar mitt svar med gällande lagstiftning och logik. Det är förstås fel svar. Ett svar som är ett hot, ett hot mot trafikskolans ekonomi och existens.
Det är nu jag ser mitt beroende. Jag är inte fri. Jag är trafikskolans mjölkkalv. De vill ha mina föräldrars pengar. De vill att jag ska vara dålig och fordra många körlektioner. Två lektioner och de har fått mig att tveka. Det är inte längre roligt att ta körkort och det är inte längre möjligt att göra det snabbt. Jag höll just på att falla i körskolelärarens klor. Jag höll just på att själv döma mina förmågor och göra mig beroende av min mästare.
Körkort är dessutom en klassfråga. Hur många föräldrar har råd att hjälpa sina barn efter att de insett att de är okunniga och inkapabla och beroende av intensiva insatser från trafikskolan för att nå sitt mål?
Jag kommer att använda mitt självbestämmande till att prova en annan trafikskola. Kanske de kan ge mig en annan erfarenhet. Kan de inte det så blir jag privatist fullt ut och litar till mamma, pappa och morfar.
