Idrott, entreprenörskap och kommunikation
Torsdagen den 20 juli 2017 - klockan 14:26
« Föreg. Nästa »


Skicka bildinsändare

JAG ÄR LYCKLIGARE NU


Linnéa Eklöf Eriksson 2013-07-31


Det här reportaget handlar om ett av de barn som först inte vågade berätta. Men till slut berätttade hon för någon. Och i dag berättar hon för oss. 


Jag har vakat många nätter, förhandlat med mig själv.

Det tog alltför många år för mig att äntligen bli fri, det har slitit mig itu.

 Men jag är lyckligare nu.


 

- Tanken, rädslan, osäkerheten.

Familj, vänner och bekanta. Vissa tog ett steg framåt, vissa ett steg bakåt. Att försöka komma ihåg när det hela började är ett minne blott för mig. För sanningen är den att jag inte kommer ihåg första gången det hände.
Jag valde inte att han skulle få titeln som min farfar. Jag växte upp med det och idag är det något jag vet att jag kommer bli påmind om resten av mitt liv. De som säger att tiden läker alla sår, har inte haft sår, har aldrig blött, har aldrig varit rädd och kommer aldrig förstå den situationen jag stod i så många år.

Utåt var jag hans barnbarn, för honom var jag ett sexobjekt. 

För tio år sedan. Mors dag. Söndag, hälsa på hemma hos farföräldrarna. Jag ville inte men samtidigt ändå, jag ville umgås med farmor.

Doften från trälackade dörren med gjutet dörrhandtag ger mig ångest. Doften av järn efter att ha tryckt ner dörrhandtaget. Hallen är stor och i köket hör jag farmors röst. Den är djup, kärleksfull och cigaretterna har gett stämbanden ett rossligt ljud. På den blå stolen i början av köket finner jag farmor, hon ger mig en stor kram. Hennes doft, en blandning av lypsyl och färsk tobak tar tag i mitt sinne utav lukt.

Min farmor var en underbar människa, hon hade gåvan av att ge andra styrka. Men det spelade ingen roll hur skyddad jag än kände mig i min farmors eller min fars närhet, jag var lika rädd ändå. Rädd för att ännu en gång bli utnyttjad, rädd för att ännu en gång känna mig misslyckad.

Bordet vid fönstret, där vi sätter oss ner i väntan på den traditionella söndagsfikan. Ovanför soffan hänger två porträtt, ett på mig och ett på min äldre syster. Radion står på P2, ljudet känns som långt bortifrån.

Att sitta vid samma bord med en fullvuxen människa som man var så otroligt rädd för var inte lätt. Hjärtslagen, skakningarna och tankarna blev allt för många gånger för stora för att hantera. Men jag lyckades.

Jag drömde ofta om att springa, springa så långt bort jag kunde. Resa mig upp, ta tag i dörrhandtaget av järn och fly. Fly undan från djävulen, fly undan från helvetet jag befann mig i. Alla gånger vi hälsade på valde jag att fika så snabbt jag bara kunde för att sedan gå in till tv-rummet, trycka på tvn och stoppa in lite svart/vit kärlek i videon. Söderkåkarna, söderkåkarna gav mig ett lugn. När söderkåkarna spelades på tvn sprang mina kusiner in i rummet och gjorde mig sällskap i soffan. Jag behövde då inte vara ensam. Det var ett skydd, ett skydd från honom. Ett skydd från att behöva vara ensam i samma rum som honom.

Utifrån köket hörs hans röst, en röst som ger mig ett obehag från topp till tå.

Det hände väldigt ofta att jag klandrade mig själv för det som hade pågått i så många år. Jag såg det hela som att det var mitt fel, han var vuxen och vuxna gör aldrig fel.

Förtjänade jag det helvetet han tvingade mig leva i?


Unga jag, där och då visste inget annat. Det var min uppväxt, jag visste att något inte stod rätt till. Ändå försökte jag varje gång försöka hitta en förklaring, något måste jag ha gjort fel. Du behandlar andra som du själv vill bli behandlad. Något hade jag gjort för att förtjäna det, sa mina tankar.

Söderkåkarna slutar och jag går tillbaka in i köket till farmor och far min. Jag sätter mig i pappas knä och känner hur tryggheten bygger upp en sköld runt om mig.

Jag älskade att sitta och lyssna på när farmor och far min talade, jag tog till mig och lärde mig alltid nya ord.

Från ingenstans kommer min äldre syster in i köket, med ett kroppsspråk som skrek efter trygghet och ögon som tårades. Hon förklarade att hon skulle gå hem till mor min. Det är gångavstånd.

Min äldre syster springer sedan ut från huset och kommer inte tillbaka. Bara några minuter senare, minuter som kändes som timmar så åker även jag och far min hemåt. Min far följer mig till hissen, han ger mig en stor kram och förklarar att vi hörs via telefon senare mot kvällen.

Hissturen känns som år och dagar. Jag vill in i lägenheten och veta varför min äldre syster hade så bråttom hem att hon var tvungen att gå innan oss. Jag öppnar dörren, nyckeln har en storlek som tar upp hälften av min hand. Jag sätter min hand på dörrhandtaget och känner hur oron kryper. Den mörka trädörren skrek av panik och väl med handen på dörrhandtaget kunde jag känna hur en vind bestående av en oroväckande känsla svepa in i min kropp. Dörrhandtaget går ner och innan jag öppnat dörren så hör jag hur min äldre syster sitter och gråter. Tårar utav panik och ångest. Jag går sakta in, pulsen ökar och oron blir starkare och starkare. Jag står nu i hallen med blicken vänd mot köket. Där ser jag min äldre syster sitta i min mors knä, gråtandes. Hjärtat slår, så hårt.

 

 

Sedan frågar mor min syster,

–      Är du helt säker?

Min syster ger ett snabbt svar,

–      Mamma han tar på ställen han inte ska ta på och kittlar på ställen han inte får vara på.

 

Paniken, rädslan, oron, skammen.

Vad skulle jag nu göra. Det hela var ingen hemlighet längre. Skulle jag våga, våga ta chansen. Jag skämdes så, skammen gjorde så ont i mig. Kroppen, skakar utav rädsla. Fotfästet börjar tyna bort.

 

I ett eko hör jag min mor säga till mig,

–      Gå in på ditt rum, du ska inte höra det här.

 

En sekund, ett ögonblick.

Jag hade en sekund på mig att välja, ska jag berätta eller inte. Andningen var svår, att fånga upp luft var omöjligt. Jag tog chansen. Jag skrek med den lilla luft jag hade kvar i mig.

 

–      DET har hänt mig också.

 

Min mor, jag kommer aldrig att glömma hennes ögon vid det tillfället.

Det blir svart, jag minns ingenting efter de orden. En stor svart lucka på 12 månader, ett år är borta. Ett år jag aldrig kommer få tillbaka. Ett år bestående utav endast förhör och rättegångar.

Minnet kommer tillbaka efter rättegångarna. Det hela känns idag som en hemsk mardröm, en dröm som många har svårt att förstå sig på. Min farmors sista tid kunde jag inte ta del av. Det fanns ingen möjlighet. Han var där hela tiden.

Ett år och fem månader. En liten etta med radio, tv och spis belönades han med bakom gallren. Fredag till söndag fick han spendera på hemmaplan. Många ber mig att lägga det hela bakom mig, omöjligt. Under så många år av sexuellt utnyttjande kan det inte glömmas. Det kommer alltid finnas kvar i mig. Ett minne som går att jobba med, ett minne som går att hantera. Att hantera detta varje dag, varje busstur till skolan, paniken om att han ska stå vid busshållplatsen. Paniken att han ska se mig. Känslan när jag för första gången för fyra veckor sedan klarade av att befinna mig på samma buss som honom. Jag har lärt mig hantera min rädsla.

 

Sjungandes i mitt huvud

”Just idag är stark, just idag mår jag bra. Jag har tron på mig själv. Jag har väntat så länge på just denna dag.”

 

2012. Jag sitter i vår nya soffa, mjuk som bomull. Det är julklappsutdelning. Ett platt paket ges ut till mig, jag vänder på paketet och kan läsa att det är från min äldre syster. Jag öppnar ivrigt. Ögonen tåras. Lugnet flyter genom min starka kropp som jag själv byggt upp. Söderkåkarna, i färg och på DVD. Min syster möter min blick och ler. Tårarna rinner mer.

Dagen fortsätter, kvällen kommer. Gatornas lampor slocknar, snön glittrar av kyla. Familjen ligger nu till sängs, sovandes sött, men inte jag.

Jag tar bort plasten på DVD´n, drar min handflata över fodralet och ler för mig själv. Jag trycker på play. Sittandes upp i sängen tar jag ett djupt andetag. Stänger ögonlocken och ser mig själv sittandes i soffan hemma hos min farmor. Lugnet, ett lugn, jag är lugn och inte rädd. Jag ler och fäller en tår samtidigt som melodin för Söderkåkarna börjar. För jag är starkare än någonsin.

 

Jag har vakat många nätter, förhandlat med mig själv.

Det tog alltför många år för mig att äntligen bli fri, det har slitit mig itu.

 

Men, jag är lyckligare nu.

 


Tipsa en vän     Skriv ut



Sök Sökhjälp
Publicerade
Arkiv
Kalender

Torsdag 10/8
Lärarna börjar jobba
Onsdag 16/8
Restarbetsdag för elever
Torsdag 17/8
SKOLSTART - Upprop i aulan
Måndag 30/10
Höstlov vecka 44
Fredag 22/12
Sista skoldagen före Jullovet
Skicka insändare
Skicka bildinsändare
Tipsa redaktionen

Omröstning
Nu lottar vi ut fler biobiljetter!
Det visas många bra filmer på bio nu under sommaren. Berätta vilken slags film du skulle vilja se så kan du vinna biobiljetter för två! :) Sista dag att rösta är onsdag den 16 augusti.
Action
Dokumentär
Drama
Komedi
Övrigt alternativ
Romantik
Rysare
Sci Fi

  Resultat 
Omröstning
Vad tycker du om sommaren?

Bra med alla olika årstider
Saknar snön!
Sommaren är bäst!
Sommaren är tråkig.

  Resultat 
Omröstning
Skulle du kunna tänka dig att bli politiker?

Ja
Nej

  Resultat 
Omröstning
Vilka av dina bilder brukar du bli mest nöjd med?

Andra människor
Djurbilder
Mina selfies
Naturbilder
Övrigt

  Resultat 
Omröstning
Har du börjat ta körkort?

Ja!
Nej!

  Resultat 
Borgisnytt
Ansvarig utgivare:   Kerstin Engström-Halén
Webmaster:   Kerstin Engström-Halén
Redaktion:   Kerstin, SA Media och