Jag klev ut genom dörren och ställde mig på altanen. Jag drog ett djupt andetag och kände den fuktiga men väldoftande luften som sipprade in genom min näsa. För första gången på länge hörde jag de lyckliga fåglarna som lekte bland buskarna.
Solen värmde svagt på mina kinder, det är lätt att man blir lurad av dess temperatur nu under den här årstiden, mina kompisar brukar ofast klä av sig för tidigt och bli förkylda. Jag har lärt mig av detta och bär en tjocktröja under min lite tunnare jacka för att vinden inte ska blåsa igenom min jacka och nå mina kala armar.
Medan jag stod och njöt av detta underbara väder såg jag människor passera med sina hundar. Hundarna var lekfulla och hundarnas ägare hade leenden på läpparna och hälsade vänligt. Det måste vara vädret för så här glad har jag inte sett mina grannar sedan förra året.
Jag sprang in, hämtade min väska och sprang ut lika fort. Jag fipplade upp nycklarna ur fickan och stängde igen dörren med en smäll och låste dörren.
Medan jag skyndade mig mot bussen kom jag att tänka på när jag gick här senast och det var kallt och halt. Jag var tvungen att gå med små men raska steg för att inte ramla och slå mig. Nu kunde jag spring-gå utan att riskera att jag skulle bryta något i kroppen.
När jag äntligen hade stressat mig halvägs till bussen såg jag hur den körde förbi. Jag stannade upp. Varför ställde jag mig i solen när jag visste att jag hade bråttom. Med missnöjda steg fortsatte jag gå långsamt mot busshållplatsen. Allt blev plötsligt jobbigt, Solen som jag hade saknat och längtat efter avskydde jag nu. Den värmde hela mig så jag blev alldeles fuktig av svett. Jag kände mig genast ofräsch även fast jag hade duschat bara en timme innan.
En ny buss kom när jag var framme vid hållplatsen. Busschauffören såg arg ut, jag visade mitt kort och försökte klämma fram ett leende men det blev nog mer ett obehagligt leende. Alla i bussen stirrade på mig när jag stod i mitten av bussen och letade med min blick efter en plats jag kunde sätta mig på. Jag satte mig bredvid en 40-årig tant som hade ett helt djur som jacka. Hon kollade snett på mig med sina översminkade ögon när jag satte mig bredvid henne. Hon doftade dyr Chanel-parfym men det passade verkligen inte på henne.
Jag kollade runt i bussen, längst bak i bussen kunde man se ett helt gäng med människor som inte pratade samma språk som jag. Det lät som om de skrek åt varandra och viftade med händerna. Lite längre fram satt två utmattade byggarbetare i lysande jackor och kollade ut genom fönstret med en död blick. Resten av bussen var skrikande 14-åringar och söta pensionärer.
När jag klev av bussen hade jag en sådan otrolig huvudvärk. Nu var det skönt att få andas in frisk luft igen. Jag smsade min vän och sa att jag var på väg och då visste jag att han skulle springa nerför trappan och sätta på sig skorna och börja gå mot mig.
När vi möttes började han tjafsa om allt mellan himmel och jord. Om varför jag inte hade smsat när jag var på väg till bussen och varför jag inte hade skrivit i morse när jag vaknade.
Jag kände verkligen hur mitt humör sjönk. Snart skulle jag inte längre att kunna vara tyst. Så jag sade det. Att jag trodde att det kanske inte var så bra att vi fortsatte träffas.
Och efter en stund stod jag där själv. Men jag är inte ledsen. För solen värmer på mina kinder och snart är det sommar.
