En historia om vådan av att inte tala rent.
Det var en gång ett äldre par som hade tre döttrar. De var alla duktiga på att spinna, väva och allt sådant arbete. Problemet var att de alla läspade så rysligt att det var rent omöjligt att begripa vad de sade.
En dag dök det upp en friare som hade hört att alla tre döttrarna var giftasvuxna nu och han förklarade att han var väldigt intresserad av att träffa dem. Flickornas föräldrar blev glada över detta och ordnade raskt ett möte mellan ungdomarna.
Modern hade strängt sagt åt dem att hålla tyst, eftersom deras rysliga läspande inte lät så vackert. Det blev alltså ett mycket märkligt möte mellan friaren och flickorna, som satt på varsin stol och stirrade på varandra i stugan utan att säga ett ord till varandra. Även modern kände av den obehagliga tystnade och satte sig vid sin spinnrock för att arbeta och med flitens ljud lätta upp stämningen. Men då hon inte var lika skicklig i handarbete som sina döttrar, kunde flickorna inte hålla tyst utan måste kommentera moderns arbetsinsats.
"Där batt en tå!" (Där brast en tråd) sade den första dottern.
"Slå en kut på!" (Slå en knut på) sade den andra.
"Sa inte mo du kulle tia nä fäftemannen va hä??" (Sa inte mor att du skulle tiga när fästmannen var här??) sade den tredje.
Då reste sig friaren upp och tackade för sig, för han begrep så lite av vad flickorna sade att han begrep att ett sådant äktenskap skulle bli ganska fattigt på ord.
(Sagan är upptecknad i Bräkne-Hoby socken 1926, av Thyra Isaksson. Den okända berättaren är född på 1850-talet. Sagan är känd i Tyskland från 1500-talet och senare i Italien, Norden och sydslaviska länder.)
