Skönsjungande romantiker gästade Östersund

Pop-, blues- och rockbandet Elias & the Wizzkids har under den senaste timmen fått stora delar av oss i den synbart unga publiken att ägna oss åt dans. När musiken tar slut och bandet kliver av scenen blir det kö i baren där vi törstande ungdomar köper öl i gröna glasflaskor.
I ett mörkt hörn står kvällens huvudperson och sippar på ett glas vin. Moto Boy är svartklädd och man kan lätt missta honom för en vanlig krogbesökare. Han står helt stilla i sina svarta jeans, svart t-skirt och svart skinnjacka.
Vi går fram och frågar om vi får ta en bild. Det får vi. Vi tar tre.

Klockan kvart över tolv intar han äntligen Club Corazon scenen.
Det karaktäristiska röda läppstiftet sitter där det ska och skjortan har åkt av till förmån för det bara bröstet. Det är inte längre någon tvekan om vem som står framför oss i det röda strålkastarljuset.
När elgitarren är på plats fylls snart lokalen av Oskar Humlebos vackra änglastämma.
Han inleder konserten med hans kanske mest kända låt - Beat Heart.
Vi sjunger med, kramas, våndas, blundar och ler. Allt om vartannat i en himmelsk blandning. Det är bitterljuvt, sorgligt, hoppfullt, men framför allt annat är det öronbedövande vackert.
En kille med hängslen och nagellack som står framför mig sträcker fram sin öppna hand och Moto Boy möter hans i en highfive.

När Moto Boy några låtar senare med skämtsamt tonläge säger:
- ”Nu ni, nu ska jag allt få er att hångla”, blir min konsertkompis lite extra kramig. Vi gungar fram och tillbaka i takt med de passionerade tonerna. Ett par precis bakom oss börjar vänslas och jag tycker synd om alla som inte är här.

"And you'd better hold on tight, cause I
Like the sense of falling, and I like the
Sense of you, maybe you like me to"

Allt är så fint och bra. Och jag tänker att det här är en sådan kväll man kommer minnas och tänka tillbaka till när man sitter där på ålderns gråa höst.
Men ikväll finns ingen tid för eftertanke.
Ikväll är vi unga. Och det är vår.