Sömnapné förekommer i två former. Vanligast är s.k. obstruktiv sömnapné, där luftvägarna av någon orsak är förträngda. Symtomen är bl.a. snarkning och dagtrötthet. Den andra formen, central sömnapné, förekommer vid hjärtsvikt och stroke (slaganfall) och har okända orsaker.
I avhandlingen understryks att det vid utredning av sömnapné är viktigt att använda en kroppspositionsgivare, eftersom både obstruktiv och central sömnapné är vanligare i ryggläge än i sidoläge. Det är också viktigt att registrera bröst- och bukandningsrörelserna för att kunna skilja mellan obstruktiva och centrala apnéer.
Det är känt att obstruktiv sömnapné är vanligast i ryggläge, men mindre känt hur positionen påverkar förekomsten av central apné.
I en delstudie på 20 patienter med hjärtsvikt och central sömnapné framkom att de hade nästan dubbelt så många centrala apnéer i ryggläge jämfört med sidoläge, vilket är ett nytt fynd.
I en annan delstudie på undersöktes 44 patienter med obstruktiv sömnapné med och utan individuellt utformad sömntandställning för att dra fram underkäken och underlätta andningen. Det visade sig att antalet sömnapnéer minskade med tandställning och att sömnkvaliteten förbättrades.
Hos 132 patienter med stroke, bland vilka 17% hade obstruktiv sömnapné och 21% central sömnapné, visade det sig under tio års uppföljning att personer med obstruktiv sömnapné hade hälften så lång överlevnad som övriga patienter.
Obstruktiv sömnapné är således en riskfaktor för förtida död hos strokepatienter. Däremot framkom inte motsvarande risk hos patienter med central sömnapné.