Lucia
Den farliga lucianatten
I Sverige var lucianatten den längsta, mörkaste och farligaste natten.
En förtrollad natt när djuren kunde prata och det övernaturliga hade stor makt. Onda och farliga krafter var i farten och man skulle hålla sig inomhus, så att man inte kom i vägen för Lucifer!
Lucifer är liksom Lucia bildat från det latinska ordet lux, dvs ljus.
I gammal folktro är Lucia densamma som Lilith, Adams första, onda hustru som är moder till de underjordiska.
År 1753 bytte vi från den Julianska till den Gregorianska kalendern och därefter har lucianatten inte längre varit den längsta natten, men mörkret har ändå behövt drivas bort!
På en del håll satt man inne och vakade natten igenom och tidigt på luciamorgonen skulle man äta luciafrukost med smakbitar från julslakten! Det kunde vara sylta, korvar, grisfötter, fläsk, bruna bönor, kaffe, lussebröd, öl och brännvin.
Även djuren fick lite extra mat för att de skulle överleva den hårda vintern.
Under medeltiden skulle man helst hinna äta elva frukostar innan solen gick upp! Den 13 december började fastan, så det gällde att äta så mycket man kunde! Under fastan var bl a allt kött bannlyst och man fick klara sig på fiskdiet.
____________________________________________________________
Hon kommer, Lucia, hon kommer som förr
i midvinters mörkaste timma,
när julens högtid nalkas vår dörr
och fästets stjärnor de glimma.
Naturen ännu i drömmar står,
och nattliga vinden den smeker,
men kring Lucias böljande hår
ett dallrande ljussken leker.
Enkel är dräkten, men snövit den är.
Hon ljus bär i späda händer.
Ack, säg mig, Lucia, vad vill Du väl här
i jordens nattomhöljda länder?
Ack, Sankta Lucia, vad söker Du här?
Kan bland helgonen ro Du ej finna!
Så klar är Din panna, Din kind är så skär.
Vad vill med Din vandring Du vinna?
Från gård till gård skall hon bringa sitt bud,
att julen på dörrarna gläntar.
I nattluften höras sällsamma ljud:
han kommer, din kung, som du väntar.
Hon skrider så stilla från hus till hus,
sig själv för andra hon glömmer,
och blicken skimrar så underbart ljus,
fast en sökande längtan den gömmer.
Ack, säg mig, Lucia, vem sände Dig ut
på din vandring i nattens dimma?
Säg, räds Du ej mörkret, som ej tycks ta slut,
ej vika för dagningens timma?.
I sekler hon kommit i mulen advent
till tröttad människoande,
ty julen henne som förbud sänt
med ljus över mörko lande.
(F. Carlsson, Svenska dikter. Musik av T. Torlind.)
i midvinters mörkaste timma,
när julens högtid nalkas vår dörr
och fästets stjärnor de glimma.
Naturen ännu i drömmar står,
och nattliga vinden den smeker,
men kring Lucias böljande hår
ett dallrande ljussken leker.
Enkel är dräkten, men snövit den är.
Hon ljus bär i späda händer.
Ack, säg mig, Lucia, vad vill Du väl här
i jordens nattomhöljda länder?
Ack, Sankta Lucia, vad söker Du här?
Kan bland helgonen ro Du ej finna!
Så klar är Din panna, Din kind är så skär.
Vad vill med Din vandring Du vinna?
Från gård till gård skall hon bringa sitt bud,
att julen på dörrarna gläntar.
I nattluften höras sällsamma ljud:
han kommer, din kung, som du väntar.
Hon skrider så stilla från hus till hus,
sig själv för andra hon glömmer,
och blicken skimrar så underbart ljus,
fast en sökande längtan den gömmer.
Ack, säg mig, Lucia, vem sände Dig ut
på din vandring i nattens dimma?
Säg, räds Du ej mörkret, som ej tycks ta slut,
ej vika för dagningens timma?.
I sekler hon kommit i mulen advent
till tröttad människoande,
ty julen henne som förbud sänt
med ljus över mörko lande.
(F. Carlsson, Svenska dikter. Musik av T. Torlind.)