HÖKNATTEN
I den isländska författaren Snorre Sturlassons (1200-talet) berättelse om Olav den Helige (995 - 1030) framgår det att höknatten inträffade omkring den 13 januari det som nu kallas för tjugondedag jul (Knut).
Höknatten kallas ibland även för midvinternatten och hör den hedniska julen till, man är dock inte riktigt säker på när den inföll.
Det var vid den tiden man offrade till guden Frej. Oftas var det då den största och starkaste ledargalten som slaktades (detta lever kvar i bl.a. våra pepparkaksgrisar), men enligt fornordisk mytologi offrade man vid midvinterblotet även till Torre, som var son till guden Snö den Gamle.
Höknatten var fylld av magi. Man trodde tydligen även att göken under sommaren förvandlades till en hök, för att sedan under Höknatten kunna hacka ögonen ur folk. Var man tvungen att vara ute under Höknatten var det bäst att ha både bibel och stål med sig. Om man den natten såg en gris, häst eller ko springa ute, var det säkrast att hålla sig inne, för annars kunde konstiga och otrevliga saker hända. Man trodde på fullaste allvar att det var djur från underjorden man sett.
Det var vid den tiden man offrade till guden Frej. Oftas var det då den största och starkaste ledargalten som slaktades (detta lever kvar i bl.a. våra pepparkaksgrisar), men enligt fornordisk mytologi offrade man vid midvinterblotet även till Torre, som var son till guden Snö den Gamle.
Höknatten var fylld av magi. Man trodde tydligen även att göken under sommaren förvandlades till en hök, för att sedan under Höknatten kunna hacka ögonen ur folk. Var man tvungen att vara ute under Höknatten var det bäst att ha både bibel och stål med sig. Om man den natten såg en gris, häst eller ko springa ute, var det säkrast att hålla sig inne, för annars kunde konstiga och otrevliga saker hända. Man trodde på fullaste allvar att det var djur från underjorden man sett.
