"Leve vårt fria Ångermanland!" (Varning: Satir)

I Ångermanländska befrielsefrontens idéprogram
intog surströmming och tunnbröd en central plats. Handlingsprogrammet hette "Jävla ockupanter" och bestod av hets mot nollåttor, skåningar och andra förtryckande svenskar.

Vi i ÅBF:s hårda kärna var alla landsflyktiga, deporterade av oss själva till Stockholmstrakten. Liksom i alla passionerade relationer gav avståndet till föremålet bara extra bränsle åt glöden. Exiltyckare, från Lenin och Khomeini, har alltid förstått hemlandets bästa.

Kända landsmän fick ovetande nya roller. Gunnar Hedlund i Rådom utnämnde vi till vår Ho Chi Minh och Thorbjörn Fälldin i Ramvik till ÅBF:s Che Guevara. Kamrater på vänster- och högerflyglarna började då muttra om centerextremism. De tillbakavisades med att blod är tjockare än partipiss. "Här är varken jude eller grek, bara ångermanländska patrioter", påpekade en våra skriftlärde.

År 1992 började övriga Europa i nationalistisk medvetenhet hinna ifatt oss avantgardister. Samtidigt jämrade sig de svenska ockupanterna över ständiga kriser, vilka sänkte deras standard ända ner till 1980 års nivå. Snart har vi det inte bättre än u-länderna, varnade de mest pessimistiska.

Vi visste ju fuller väl, vilket oemotståndligt sug nationalistisk agitation har i kristider. Vår stora stund hade kommit.

Vi inledde en intensiv kampanj, "Sverige ut ur Ångermanland". Genom att leta upp varenda historisk oförrätt dessa förbannade svenskar hade tillfogat oss förstod våra landsmän snart, under vilket olidligt förtryck de hade levat i generationer.

Aktuella övergrepp belyste vi också. Hade inte arroganta svenskar rasistiskt skymfat vå etniska särart genom att i höstas visa ut oss till kyliga balkonger och blåsiga trädgårdar, när vi ville avnjuta vår nationalrätt, surströmmingen! Hur ofta hade inte svenska huliganer buat ut världens bästa ishockeylag, Modo!. Till och med vår fina vapensköld, de tre laxarna, hånades med illvilliga skämt om simpor och snorgärsar!

Skickligt utnyttjade vi demokratin för vår frigörelse. Vid den folkomröstning som vi anordnade valde en överväldigande majoritet frihet från Sverige. Bara några inflyttade svenskar röstade nej. Dem fråntog vi jobben med rättvis- och jämlikhetsargumenten att de alltför länge flutit ovanpå och snyltat på vår gästfrihet. För att visa dessa femtekolonnare att de inte hörde hemma hos oss, brände vi ner några av deras villor och välte deras bilar. Dessa spontana kampmetoder uppskattades speciellt av våra tonåringar, vilkas fosterländska hänförelse därmed ökade.

För oss ledande frihetskämpar innebar den nya statsbildningen ett rejält lyft. Men för våra undersåtar medförde isolering och småskalighet svåra påfrestningar. För att avleda uppmärksamheten från ekonomi och välfärd tvangs vi till en ytterst aktiv försvarspolitik.

Våra medier, alla lika patriotiska som regeringstrogna, inledde en informationsdrive om hur våra landsmän brutalt trakasserades vid gränserna både i norr och söder. Inför ett hotande tvåfrontskrig valde vi att slå till först.

Västerbotten, detta patetiskt platta område, erövrades lätt. Sedan blev Medelpad en munsbit, "Sundsvall med förorter", som vi brukade kalla denna kartografiska nullitet. Generande lätt lyckades vi skaffa vapen och krut, förbluffande nog från ett svenskt företag. Importen skedde via Iran. En svensk vapendirektör svor inför rätta på att han trott att Kramfors var en shiamuslimsk tempelstad, som behövde krutet för fyrverkerier till ayatollans ära.