Med noll förväntningar och största möjliga tystnad spelades monologen “Fröken Margaretha” med agerande av Linnea Burén under Bäckängsgymnasiets kulturfestival.
TEATER Fröken Margaretha Medverkande: Linnea Burén
I bildhuset hölls monologen “Fröken Margaretha” för en nyfiken publik som med försiktiga steg satt sig till rätta på läktaren.
Pjäsen är från början skriven av den brasilianske regissören Roberto Athayde med originaltiteln “Miss Margarida’s Way” som hade premiär som monolog 1973. Nu har dock Linnea Burén, teaterelev i år 3, ersatt den kände skådespelerskan Estelle Parsons roll som huvudkaraktär.
Framme vid ett bord sitter lärarinnan och skakar energiskt med en panikslagen blick som fästs på golvet. En tystnad som känns ändlös bryts när hon ropar ut i den tomma lägenheten “Hej då älskling!”
Anspelningarna i verket är att lärarinnan i fråga blir hjärtkrossad och galen efter att ha hittat kondomer i en kvarglömd portfölj. Genom att låta känslorna välla ut börjar hon prata med publiken som om den vore hennes egen skolklass. Ett föredrag som aldrig verkar ta slut... Förbluffad sitter publiken på 23 personer knäpptysta och ser lärarinnan som för varje sekund lyckas få mer och mer utlopp för sin ilska.
Hatet som väller ut kan vara all den negativa energi som stängts inne under en lång tid i denna pryda gestalts kropp; det är inte endast ett krossat hjärta som hon plågas utav, även disciplin, etik, moral, politik och uppfostran är sådant som grott under huden, redo att komma ut i en massiv explosion av ilska. Den perfekta lärarfasaden av en medelålders kvinna faller absurt och skapar känslor hos mig som åskådare.
Under tiden som Margaretha “undervisar” lyckas hon bygga upp en man vars huvud representeras av en upplåst kondom med hår av kokta nudlar. Med ett pilkast sprängs huvudet till lärarinnans stora förtjusning och lägenheten täcks av pastan som senare får sällskap av annat såsom cornflakes, champagne, såpa, morötter, mums-mums och saliv.
Det är som om hatet nu målas upp i rummet för att förstärka bilden utav Margarethas känslomässiga tillstånd. Plötsligt kan man inte endast höra hur hatet skriks ut i protest ur lärarinnas mun; nu ligger även hatet i en skamfylld röra på golvet och en illaluktande doft av protest sprider sig i rummet.
Pjäsen är uppbyggd för att trappas upp och förvåna publiken genom oväntade och absurda händelser som avlöser varandra. Klimax kommer på slutet när Margaretha tagit slut på ord och ställs inför ett avgörande beslut.
När ljuset släcks försöker jag maniskt torka bort både tårar av sorg och av skratt. Burén har under en halvtimma lyckats ta publiken på en resa genom sorg, ilska, hat, svek och humor. För oavsett hur och vad man ser i pjäsen så går det inte att undvika den lysande skildringen av en gravt olycklig människa som försöker ropa på hjälp i ett sista ångestframkallat föredrag.
