Bild: ULLA MONTAN /Aftonbladet
Jonas Hassen Khemiri skrev Ett öga rött som misstogs för en självbiografi.
Efter ett besök av Borås Tidnings kulturchef, Stefan Eklund, sattes det igång många tankar och funderingar. Eklund uppmärksammade oss på en tydlig trend inom svensk litteratur där böcker allt mer baseras på verkliga erfarenheter eller på rent skitsnack, som till exempel Lars Noréns självbiografi.
Vi började fundera och ju mer vi pratade om det desto mer började självbiografierna liknas vid en dokusåpa i bokform med all dess dramatik och skandalösa karaktärer.
Det är dock tveksamt om det är en ny trend, då Dante Alighieri redan på 1200-talet skrev sitt omtalade verk, den gudomliga komedin. Där skrev han om en otrogen kvinna som avrättades och fick spendera sitt efterliv i helvetet, medan hennes man ostraffat fick leva vidare. Kvinnans otrogenhet var en skandal i Dantes hemtrakt som motsvarar dagens skitsnack.
Varför vill man då läsa detta? Är det av samma anledning som man vill titta på dokusåpor? Är det kanske av ren nyfikenhet? Eller kan det kanske vara känslan av att vilja relatera till någon? Vi menar, vad köper en våldtagen kvinna, en fiktiv historia eller en självbiografi av någon som vet precis hur det känns? Å andra sidan, varför vill författare ens skriva dessa böcker? Kan en författare överhuvudtaget överleva utan att lämna ut sig själv?
Ing Marie Eriksson skrev boken Märit som handlar om en handikappad kvinna som bor hos en familj som bl.a. utnyttjar henne sexuellt. Ing Marie Eriksson hade själv haft erfarenheter av denna familj. Eriksson är den enda författaren som har blivit dömd för förtal. Detta tyder på att folk inte var vana vid självbiografier utav detta slag. Skrev hon denna bok för att hämnas på familjen? Eller skrev hon det som samhällskritik?
Sofia Rapp Johansson debuterade förra året med sin bok Silverfisken. Boken handlar om hur hon blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa under hela sin barndom. Vad ville Sofia med sin bok? Var detta också hämnd eller var det hennes sätt att bearbeta smärtan?
Det finns också de författare som, t.ex. Daniel Sjölin, som bara vill göra narr utav hela trenden som han gör med sin bok, Världens sista roman. Redan i förordet ger han en ledtråd om att allt han skriver inte är sant. Han kritiserar alltså inte bara trenden utan också att konsumenterna som tror på självbiografin bara för att det är just en biografi.
För blev vi inte alla övertygade om att Jonas Hassen Khemiris bok Ett öga rött var en självbiografi? Blev vi inte också väldigt chockade då uppföljaren, Montecore, kom och förlöjligade kritikerna som hade varit så säkra på att det verkligen var khemiri uppväxt de hade läst om. Khemiri växte i själva verket upp på Söder i Stockholm och hans barndom skiljer sig markant ifrån den han beskriver i boken.
Självbiografier har så många bakgrunder och så många olika syften. De fungerar utmärkt som samhällskritik men är inte syftet helt bortkastat när hela genren har blivit fullkomligt uttjatad?
