FOKUS. När högern talar om bidragsfusket, pekar vänstern på skattefusket. Titta där, säger man, där är ju de riktiga skurkarna, de rika som försnillar de stora pengarna. ”Det internationella skattefelet - ett fluffbegrepp som inkluderar också oavsiktliga fel - innebär att staten går miste om 46 miljarder varje år. Det är mer än dubbelt så mycket som de högsta och mycket osäkra gissningarna om felutbetalningarna i bidrags- och socialförsäkringssystemen” skrev jag till exempel själv på dessa sidor för några veckor sedan.
Jag är i gott sällskap med halva medievänstern, som den senaste tiden ställt Delegationen mot felaktiga utbetalningars (FUT-rapporten) uppgifter om 20 miljarder i fel och fusk i bidrags- och socialförsäkringssystemen mot siffror från Skatteverkets ”Skattefelskarta”, en pedagogisk fyrsidig broschyr från i höstas.
Där sägs bland annat att staten går miste om 133 miljarder i skatt varje år, varav 46 i fusk och fel som har med utlandet att göra – läs onda storbolag som skatteplanerar och snikna direktörer som gömmer pengar i skatteparadis. Det är ju dem staten borde jaga, istället för att hacka på de fattiga.
I bästa fall lägger man till en passus om osäkra siffror, men det är mest en gardering. De 133 och de 46 miljarderna har satt sig. Inget går upp mot en exakt summa när man vill slå motståndaren i skallen.

Hur man än räknar har vänstern förstås rätt i att svinnet i skattesystemet är mångfalt större än svinnet i bidrags- och socialförsäkringssystemen och i att regeringen silar bidragsmygg och sväljer skattekameler.
Problemet är att debatten förs på så lösa boliner att risken finns att allmänheten förleds att tro att journalister och politiker har bättre koll på verkligheten än de har. Utanför den politiska retoriken finns ju sällan säkra siffror, bara mer eller mindre bra mätningar.
Nu har FUT-utredningens metoder sågats så grundligt att dess 20 miljarder blivit smått löjliga att komma dragandes med.
Och även om kvalitén på Skatteverkets uppskattningar är bättre, så har också dess rapport brister.

Siffrorna bygger i många fall på otillräckliga underlag och ibland rena gissningar. Man använder gamla data från flera olika år - vilket gör det svårt att säga så mycket om nuläget. Dessutom klumpas misstag och glömska samman med storskaliga skattebrott.
Det framgår av den fördjupning av Skattefelskartan som offentliggjordes i förra veckan.
Skatteverket varnar därför mot precis den sifferfäktning som redan pågår: ”Det totala skattefelet har beräknats med stor osäkerhet och får därmed i vissa delar karaktären av ett räkneexempel. Resultatet måste därför användas med försiktighet”.

Därför är det konstigt att Skatteverket samtidigt självt drar hårt på de 133 och 46 miljarderna. Är det för att ge journalisterna ett lättbegripligt byte? Inget skulle väl passa bättre än en stor skattefuskdebatt i ett läge där Alliansen har dragit in de extraresurser den gamla s-regeringen gav Skatteverket och dessutom lagt på det fler uppgifter. Åtminstone har generaldirektör Mats Sjöstrand redan använt sifforna för att önska mer pengar i en debattartikel i Dagens Nyheter (26 februari) – och korkad vore han väl annars.

Tydligen fördes en intern diskussion om att ange ett intervall istället, men att man avstod, för att inte invagga folk i falsk säkerhet. Om man till exempel hävdat att skattefelet låg mellan, låt säga, 110 och 160 miljarder, så hade folk litat ännu mer på det. Och inte ens ett väl tilltaget intervall vågar Skatteverket gå i god för. Så hal är isen.

Det finns förstås grader i mörkertalens helvete. När det gäller privatpersoners felaktiga avdrag och några olika typer av fel som begås av små och medelstora företag finns riktiga slumpurvalsstudier, som tillsammans kan belägga ett svinn på 5 miljarder.
Överhuvudtaget felar och fuskar landets vanliga löntagare och pensionärer – liksom den offentliga sektor - mycket lite. Av de påstådda 133 miljarderna står de långt färre företagen för över 100, tror man. Det beror antagligen inte bara på det arbetande folkets inneboende hederlighet, utan på att företagen har oändligt många fler möjligheter att trixa.

De stora pengarna försvinner genom svartjobb. Framförallt är det så kallade mikroföretag (lönesumma under 1 miljon) som gör fel och som fifflar - kanske inte direkt ”de rika” jag ofta ser framför mig. Här är osäkerheten större. Skatteverket tror att det svartjobbas för 115-120 miljarder varje år, vilket är skillnaden mellan hur mycket pengar hushållen spenderar varje år och hur mycket de uppger att de tjänar. Av dessa borde 60-75 miljarder betalas i skatt.
Men det är en grov beräkning. Därför har man klokt nog kompletterat med andra undersökningar, framförallt revisioner, varav en del dock är tio år gamla.

Dessa pengar skulle inte nödvändigtvis hamna i statskassan om staten jagade fatt på alla svartjobbare. Många jobb skulle helt enkelt aldrig bli gjorda. I teorin skulle det tvärtom kunna bli en förlustaffär, eftersom de svarta pengarna snurrrar vidare i ekonomin och momsbeskattas när de spenderas och blir beskattningsbara löneinkomster för andra. Det är därför vanskligt att påstå att svartjobben kostar staten si eller så mycket.
Att de är ett problem för löntagarna, som berövas sådant som pension, försäkringar, och anställningsskydd, och för hederliga företag som slås ut, är en annan sak.

Om vi ändå accepterar att också dessa studier, trots sina brister, stämmer någorlunda, handlar det alltså om 5 plus 60-75, alltså 65-80 miljarder, som är hyggligt belagda.

Värre är det med den andra stora delen, de 46 miljarderna med internationell anknytning, till exempel storbolagens skatteplanering och folk som gömt undan pengar i Liechtenstein. Här befinner vi oss på mörkertalens nedersta krets, där osäkerheten är ”hög” eller till och med ”oerhört stor” och skattningarna kan ibland”i det närmaste sägas utgöra ett räkneexempel”.
Eftersom det är skriande ont om underlag har man här ofta låtit erfarna skattmasar gissa. Det kan vara bra för att klargöra på vilka sätt fusk och fel kan uppstå, de känner ju till både lagstiftning och kryphål. Däremot är det en usel metod för att ta fram storleken på ett fel.

Hushållens hemliga sparande utomlands beräknas till exempel som en restpost mellan å ena sidan hur mycket pengar man tror att folk har minus vad vi konsumerar för och å andra sidan hur mycket bankerna redovisar att vi sparar här hemma.
Men vart dessa restpengar tagit vägen vet Skatteverket inte ett smack om. ”Vi har inget underlag att bedöma vad som faktiskt hänt” skriver man och hittar därefter på rena skrivbordsövningar. OM man förutsätter att 90 procent av de ”saknade” pengarna hamnat utomlands (och inte i madrassen) och OM 80 procent av dem sparats (och inte bränts på franska ostar) och OM de givit 5 procent i ränta, ja DÅ har staten missat 9,1 miljarder i skatteintäkter.
Annars inte.
Ett annat exempel är storföretagens skatteplanering, som sägs stå för 15 av de 46 miljarderna. Men i den komplexa gråzon bolagen rör sig vet Skatteverket ibland inte vad som är lagligt och inte. Nyligen fick man också fel i domstol i ett fall, och vips måste storföretagens utlandsfusk skrivas ner med 20 procent.
Storbolagen är överhuvudtaget ett vanskligt område. När Skatteverket sammanfattar vad de tror om deras totala skattesvinn, både i Sverige och utomlands, hamnar den högsta skattningen, ca 32 miljarder, dubbelt så högt som den lägsta - en rätt måttlig träffsäkerhet.

Ja, det är ett gungfly. Därför lägger sig rapportförfattarna hellre för lågt än för högt. Egentligen är det totala skattesvinnet, och i synnerhet det internationella, mycket större än rapporten visar - däremot knappast lägre. Så tror de i alla fall, men några belägg har de förstås inte.
Kanske handlar det om 160 miljarder? Eller 200? Ännu mer? Ingen vet.
Men det vore ju en makalös slump om just de 133 och 46 miljarderna skulle stämma.