KRÖNIKA. Många läsare kanske undrar varför Efter Arbetet inte skrivit något om det Europeiska Sociala forumet (ESF) i Malmö, som avslutades igår söndag.
Förklaringen är mycket enkel: vi som brukar skriva i Efter Arbetet har varit upptagna med just ESF och därför inte haft tid.
Bo Bernhardsson deltog som talare på ett seminarium, Håkan Hermansson var samtalsledare. Magnus Wennerhag arrangerade seminarier, drev tidskriftscafée och fixade intervjuer med forumets intellektuella superstjärnor Michael Hardt och Antonio Negri. Petter Larsson och Hanna Pettersson arbetade hela dagarna och ibland sent in på nätterna med ESF:s presscenter och presskonferenser.
 
En kort sammanfattning i efterhand kan ändå vara på sin plats. Eftersom mitt uppdrag som talesperson för ESF upphörde igår, så är detta mina personliga åsikter, och inte nödvändigtvis ESF:s.
 
ESF var som helhet oerhört lyckat. Allt det stora fungerade. 280 seminarier och över 400 kulturaktiviteter kunde hållas i stort sett som planerat. De var mycket välbesökta. Jag har inte hört att det skulle varit lite folk eller tomt nånstans. Demonstrationen i lördags blev också en fanatastisk framgång. 15 000 personer från hela världen deltog i en entusiastisk, glad och fredlig manifestation, som antagligen var en av de största som vi haft i Malmö på många årtionden.
De kommentarer jag fått från ESF-deltagare och utländska journalister har gått ut på att detta var ett av bäst organiserade forumen någonsin och att de är väldigt nöjda.
De enda större problemen gällde att tolkningen på seminarierna inta alltid fungerade och att en del hade svårt att få någonstans att bo – eller inte hittade den plats de blivit tilldelade. Men detta verkar ha löst sig.
 
Det är svårt att veta vad mötet betytt politiskt. För svenskt vidkommande tror jag att forumet öppnar för den globala rättviserörelsens återkomst i Sverige. Den entusiasm som delvis försvann i och med först Göteborgshändelserna och sedan det så kallade kriget mot terrorismen kan nu komma tillbaka. Det gäller också frågorna om social och ekonomisk rättvsa, som är och förblir rörelsens viktigaste. Jag skulle också tro att det nu knutits kontakter – framförallt kanske mellan de organisationer som gemensamt arbetat med att arrangera forumet– som kommer att visa sig värdefulla för framtiden.
 
ESF:s samverkan med kommunen har, som jag förstått det, varit helt avgörande för att det kunde bli så bra. Dels fick arrangörerna 2,5 miljoner i stöd. Men framförallt fick de ovärderlig hjälp med att med att navigera i den kommunala byråkratin. Värdet av det politiska stödet ska heller inte underskattas. Det är helt nödvändigt att veta att det finns en uppbackning från de lokala makthavarna om man ens ska försöka sig på sådan här jättearrangemang.
Om ett av motiven för kommunen var att ”sätta Malmö på kartan” så har man lyckats. I framtiden kommer Malmö att nämnas sida vid sida med världsstäder som London, Paris och Istanbul. Att döma av köerna på krogar och resaturanger på Möllevången har också en hel del pengar flödat in till de i sammanhanget böst placerade näringsidkarna.
 
Också polisens arbete var lysande. Efter den katastrofala polisinsatsen i Göteborg 2001 har polisen utarbetat en ny mjukare dialogstrategi. I Malmö prövades den för första gången riktigt på allvar. Den fungerade. Den återhållsamhet som polisen visade under fredagens gatufest, då några fulla ungdomar krossade bankfönster vid Triangeln och kastade flaskor och stenar mot polisen – några kravaller eller sammanstötningar som en del medier skrivit om förekom inte - bidrog antagligen starkt både till att skadegörelsen inte blev värre, till att inga människor kom till allvarlig skada, och till att lördagens demonstration blev fredlig.
Det var ett mycket professionellt agerande, som vittnar om ett bra självförtroende hos polisen, att man vägrade låta sig provoceras in i kravaller. En del av den misstro som polisen skapade hos mig och många andra 2001 har nu reparerats. Det lovar gott för framtiden.