Med den ”tredje vägens politik” gjorde den brittiska socialdemokratin en vig spagatmanöver. En fot i nyliberalismens marknadstänkande. Den andra i 68-andan och de nya sociala rörelsernas antihierarkiska, pluralistiska och radikaldemokratiska idéer. Nyliberalismen gjorde den generell välfärden selektiv. Den deltagardemokratiska andan sålde in det ökade ansvar var och en skulle ta, och gav en känsla av delaktighet och ansvarstagande. Så kunde nya grupper attraheras till ett gammalt arbetarparti. Av olika, och helt motsatta, skäl.

Tanken lanserades av Magnus Ryner professor i sociologi vid Oxford, vid en föreläsning på Malmö konsthall för ett par veckor sedan. Den primära måltavlan för kritiken är en annan sociolog: Anthony Giddens. Det vill säga den man som försökte upphöja och renodla Tony Blairs retoriska succépaket till samhällsfilosofi och en ny socialdemokratis ideologi.

I Sverige har det handlat om att ersätta en folkrörelsekultur med en massinvesteringskultur, fortsätter Ryner. Flirten med vänsterkritiken mot hierarkier och stela representativa system har omstöpts till folkuppfostran av marknadsmedvetna medborgare, kapabla att på egen hand manövrera bland ekonomins risker. Istället för att kollektiva aktörer – som fack och stat – ytterst skall ta ansvaret, blir vi alla delaktiga. Eller medansvariga.

Tanken går till det orangea kuvert som dimper ned titt som tätt. Vid si och så många procents tillväxt får du x kronor i månaden vid pension. Vid dubbelt så hög tillväxt en rejäl skrapa mer. Ergo: tillväxt och aktiesparande gör mig väl. Så fostras medborgaren att vara ständigt vaksam på ekonomins risker för privatlivet. När börsen gör baisse skall vi oroas. När facket vill höja våra löner ska vi undra om det kommer att slå mot våra pensioner. Alla blir ständiga plånboksväljare. Så långt från de nya sociala rörelsernas betonande av andra värden än materiell välfärd man kan komma.

Det kan kanske tyckas mossigt att dra fram Giddens, så här nio år efter att hans bok The third way kom ut. Och fortfarande känns diskussionen mer brittisk än svensk. Den mer pragmatiskt lagda svenska socialdemokratin gjorde aldrig någon officiell anslutning till den tredje vägen. Men samtidigt innehöll Göran Perssons uppdaterade folkhemsmodell just de ökade krav på individuellt ansvar som Ryner talar om. Och en av dem som tydligast betonat att rättigheter måste åtföljas av ansvar (men även fört fram nya rörelsers frågor) – Mona Sahlin – är nu socialdemokraternas ordförande.

Vad blev då kvar av den tredje vägen, med en inhemskt allt mindre populär Blair och ett antal europeiska regeringsskiften?
Istället för ett omfamnade av de nya rörelsernas frihetliga, antihierarkiska och pluralistiska idéer är det tankar om ordning och disciplin – bland annat genom skol-, kriminalpolitik och terroristbekämpning – som står högt i kurs. Och det är främst liberaler som för fram dem. För Ryner är detta inget annat än en reaktion på den osäkerhet som den nyliberala marknadifieringen och avregleringen skapar i människors liv.
Facit för den tredje vägen blev alltså mer nyliberalism, och en backlash för pluralismen och friheten.