Nyligen gjorde folkpartiet en framstöt om ännu en folkomröstning för att korrigera resultatet av 2003 års rungande nej till svenskt inträde i den europeiska valutaunionen EMU. De politiska sakargumenten för en snabbrepris var oklara, frustrationen över ett demokratiskt valresultat där folket röstat fel var desto tydligare.

Folk röstar ofta fel. På den punkten kan jag vara ense med de fyra borgerliga partisekreterare som i en debattartikel i DN uttrycker bekymmer över tillståndet i en rad kommuner där det senaste valet lett till obesatta platser, svårhanterliga minoritetsstyren och ökade möjligheter för så kallade missnöjespartier att blockera beslutsprocessen.
Lösningen heter, enligt partisekreterarna, kommunala extraval.
Det kan ju för en socialdemokrat te sig som en lockelse med tanke på opinionsläget. Inte minst i Skåne där en rad kommuner sett skaran av stolle - och enfrågepartier utökas med Sverigedemokrater med svårskött förvaltning av väljarnas mandat som följd.

Men partisekreterarnas oro handlar inte bara och möjligen inte i första hand om Sverigedemokraterna. I debattartikeln hänvisas också till Sundbyberg där två moderater gått över till socialdemokraterna och därigenom omöjliggjort borgerligt majoritetsstyre i kommunen. Det sved.
Men självklart är det i argumentationen för kommunala extraval andra argument än motvilja mot partibytare och småpartier som lyfts fram. Kärnan i resonemanget är ordet ansvar. En fullmäktigeförsamling måste kunna hantera skatter och välfärd på ett ansvarsfullt sätt, den ska kunna vara beslutsförmögen.
Och om folket i val ställt till det så att effektivitets- och ansvarskriteriet inte längre kan uppfyllas så ska folket kunna kallas ut en andra gång för att ställa till rätta det som första gången gick snett.

Vem ska då avgöra när denna smärtgräns för nyval är nådd? Rimligen en majoritet i kommunfullmäktige. Det kan ju inte vara statsmakten eller något annat organ. Men på den här helt avgörande punkten upphör partisekreterarnas frejdiga plädering för möjligheten att upphäva demokratiska val med en lam hänvisning till behovet av mer utredning av frågan.
Jag förstår dem. Det finns ingen lätt utväg, som inte innebär att den representativa demokratin antingen inskränks eller används för att i efterhand försöka manipulera fram ett önskat och ”ansvarsfullt” resultat.
Kommunal demokrati handlar förvisso både om folkligt inflytande och politiska beslut grundade på ansvar och kompromissvilja. Men vem är ansvarig och när? Vilka partier bygger inte på missnöje? Hur allvarligt måste läget vara för att folkviljan ska kunna överprövas av frustrerade politiker i de etablerade partierna?

Låt väljarna avgöra det. Men inte efter att ha kommenderats ut av politiker mellan ordinarie val för att korrigera ”oansvariga” valresultat på grundval av regler som skapats av politiker som i grunden besväras av folkligt inflytande över deras fögderi.
Att det är borgerliga politiker som nu driver frågan om extraval är mer än en tillfällighet. De vill ju på område efter område inskränka, knoppa av, privatisera och individualisera verksamheter som tidigare stått under demokratisk kontroll.
Alltså finns det en ideologisk logik bakom förslaget att kunna upphäva ”oansvariga” demokratiska val också på kommunal nivå.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 18 augusti