DEBATT. Svensk teve visade för en tid sedan ett reportage från den stora demonstration i Rom där trogna katoliker krävde fortsatt förbud mot aborter och mot samkönade äktenskap. Plötsligt trängde sig en leende kvinna i nunnedräkt in framför kameran och ropade: ”Viva la famiglia!” Tänkte hon då på den familj som hon själv har avstått ifrån, i likhet med påvar och kardinaler, biskopar och präster och munkar och nunnor? Eller tänkte hon på hur Paulus slog fast att kvinnan ska tiga i församlingen? Hon illustrerar de motsägelser inom kristendomen som man bara hjälpligt kan dölja genom att förtiga vissa delar av Nya testamentets texter. Enligt Matteus sa Jesus: ”Var och en som har övergivit hus, eller bröder eller systrar, eller fader eller moder, eller barn eller jordagods, för mitt namns skull, han skall få mångfaldigt igen, och skall få evigt liv till arvedel.” Motsvarande stycke hos Lukas uttrycker det ännu tydligare: ”Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge.”

Enligt mycket tydliga anvisningar i Nya testamentet bör en kristen dessutom alltid fogligt underordna sig vad de styrande i samhället har bestämt, oavsett vad dessa styrande tar sig till och bortsett från hur de har fått sin makt. Kristdemokratiska partier i opposition måste följaktligen vara en klart okristen företeelse. Det är inte svårt att hitta en lång rad besvärande motsägelser av det här slaget, och om man studerar kristendomens historia kan man se hur den kristna överheten under olika perioder har valt att betona helt olika sidor av budskapet.

Det här borde vara ett problem enbart för kyrkorna och samfunden, men de kristnas egna anspråk har gjort de förvirrande motsägelserna till en samhällsfråga. I bestämmelserna om den svenska skolans värdegrund står det till exempel så här: ”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”

Men är det verkligen sant att kristen tradition omfattar och alltid har omfattat sådant som alla människors lika värde och jämställdheten mellan kvinnor och män? Också i vår tid finns många mycket olika kristna traditioner. Apartheid i Sydafrika genomfördes av människor som betraktade sig som goda kristna och som gärna åberopade Bibeln som stöd för sin politik. Likadant var det under 1800-talet med anhängarna av slaveriet i USA:s sydstater. Kolonialismens erövrare och utsugare gick hand i hand med de missionärer som spred evangelium över världen. Motståndarna till kvinnliga präster har utan tvekan aposteln Paulus på sin sida. President Bush tror sig vara vägledd av Gud då han fattar beslut om andra människors liv eller död.

Så frågan är vilken kristen etik och tradition det är som ska ingå i skolans värdegrund. Inte bara för oss som råkar vara ateister, muslimer eller buddister kunde det vara intressant att få ett tydligare besked, utan även för många kristna inom olika samfund. Ända sedan den här värdegrunden kungjordes har frågan diskuterats i tidningar och tidskrifter, vid seminarier och konferenser, på senare tid också i diverse bloggar. Det har dessutom motionerats om saken i Sveriges riksdag. Det vanligaste förslaget är att hänvisningen till kristen tradition tas bort innan alltför många upptäcker att till den här traditionen hör också korstågen, inkvisitionens tortyr, häxförföljelserna, Luthers oförsonliga kamp mot upproriska fattigbönder, kvinnors totala underkastelse, antisemitismen, välsignandet av krigets vapen, det nära samarbetet med de mäktiga och rika och det bittra och sega motståndet mot en lång rad vetenskapliga upptäckter och framsteg.

De värden som flertalet nu omfattar och hyllar har oftare vuxit fram i strid med de för tillfället ledande kristna samfunden än i samarbete med dem. De kristna företrädare som förespråkat sådana värden har ofta fått göra det under hårt motstånd från flertalet av sina trosfränder. Befrielseteologer har tystats eller förvisats till avlägsna församlingar i djungeln. Radikala präster inom olika protestantiska samfund har förföljts och isolerats, om de inte har misshandlats eller dödats.

Hänvisningen till kristen etik och tradition som en del av vår gemensamma värdegrund är inte bara oklar, den bygger på en i allt väsentligt osann bild av vår historia. Därför bör den med det snaraste tas bort.