Jag är gammal nog att ha upplevt betyg i småskolan, som lågstadiet hette på den tiden. Däremot hade jag turen att börja skolan 1956, året efter det att skolagan och rottingen avskaffats.
Det fanns de som beklagade att detta pedagogiska instrument vridits ur lärarens händer. Det fanns till och med de som för lärandets skull fortsatte dela ut örfilar.

På den tiden fick man C, BC, B?, B, BA, AB, a eller A i betyg.
B? betydde godkänd med tvekan. Resten kan ni räkna ut själva.
Det fanns lärare, de var inte få, som tycke att det var tillräcklig ”stimulans” att servera dessa omdömen, som nöjde sig med att prata till klassen från katedern och att skriva på svarta tavlan, men som inte lade många strån i kors för att stödja var och ens fortsatta förkovran utifrån dennes egna förutsättningar. För dem som fick sämre betyg fungerade de mest som en ytterligare belastning, ja egentligen som ett klassmärke med budskapet; ”Studier är inget för dig, börja jobba så fort du kan”.

Sen dess har Sverige och skolan moderniserats.
Lärarna har idag en självklar skyldighet att från första klass följa den enskilde elevens utveckling, att identifiera styrkor och svagheter, att föra en dialog med eleven och föräldrarna, att stödja och inspirera personlig utveckling – med utgångspunkt i var och ens särskilda förutsättningar.

Det är naturligtvis inte alltid skolan och lärarna lyckas leva upp till dessa krav. Det kan bero på att skolans resurser är för snålt tilltagna eller på att läraren saknar kompetens, ork eller intresse att göra ett bra jobb. Det kan bero på att elevens sociala situation är alltför svår och komplicerad. Eller på att skolan inte är intresserad av det marknadssegmentet. Det kan bero på en kombination av dessa orsaker.
Men misslyckandena beror, vågar jag påstå, aldrig och icke i någon som helst grad på att det inte delas ut ”skriftliga betygsliknande omdömen”.

Att tro att lärande gynnas av att man delar ut betyg redan i första klass är faktiskt inte bara flummigt, för flummigt är det, det tyder på en primitiv kunskapssyn. En kunskapssyn som inte ens hörde hemma i den tid där den härskade utan att någonsin fira några triumfer.

Jan Björklund säger att hans förslag innebär att vi nu lämnar "flumskolan".
Ordet flummig kan emellertid, enligt Nationalencyklopedins ordbok, härledas bland annat från engelskans "flummery", vilket betyder struntprat. 
Jan Björklund är själv den främste representanten för struntpratspedagogik och dessutom för en kunskapssyn som är riktigt otäck.

Man kan i och för sig inta den positionen att betygsfrågan tar alldeles för stor plats i diskussionen. Det gör den nämligen. Och därför säga att det inte är hela världen om man börjar med betyg ett år tidigare eller senare. För det är inte hela världen, skolans framgångar hänger på helt andra saker.
Men betygsfrågan hänger samman med vilken kunskapssyn man har.
Socialdemokratin får inte falla undan för Jan Björklunds och folkpartiets flummiga och reaktionära skolpolitik och vi måste tydligare än hittills ta strid för en demokratisk och modern kunskapssyn.

Bo Bernhardsson