Det är tisdag kväll och jag sitter bänkad framför Big Brother. Som alla andra vardagskvällar. Sammanlagt 7,5h i veckan. Jag blänger fastän att min pappa hotar med att slänga TV genom fönstret och göra mig arvlös. Jag gör det även om jag inser att det förnedringstv utan någon form av klass. Jag gör det om än det är falskt och tragedi.
Det finns förmodligen inget mer omdiskuterat tvprogram än Big Brother. En talande majoritet av landets äldre (förlåt mamma och pappa men i detta fall räknar jag er som äldre) sågar programmet vid fotknölarna och ofta får man höra att det inte är något annat än ren och skär förnedringstv. Varför allt detta hat? All right, jag kan medge att programmet håller låg kvalitet och att glädjen av att titta byggs på oetiska grunder. Men egentligen, vad spelar det för roll?
För det är ju så fantastiskt trollbindande. Så fantastiskt skönt att för några sekunder få stänga ner sitt eget liv och få fokusera på någon annans. Ett annat liv som jag faktiskt inte bryr mig ett skit om det går käpprätt åt skogen för. Den lilla rebellen inom mig väcks till liv. Gör mig arvlös då, pappa!
Avslutningsvis kan jag väl konstatera följande:
Jag skulle aldrig, inte för alla pengar i världen (en lite lagom överdrift), anmäla mig till Big Broher. Att vända ut och in på mig själv och blotta min själ inför svenska folket är ingenting som tilltalar mig. Vad som dock kan fastställas är att det finns gott om andra människor som är mer än villiga att dansa nakna för en stund i rampljuset och vet ni vad - cred till er! Tack för att ni förgyllar mina vardagskvällar med era infantila konversationer, IQ-befriande gräl och påtvingade sexscener.
Jag hoppas för min egen, men kanske huvudsakligen för samhällets, skull att ni förevigt förblir inlåsta i huset.
