Inte min dag

Allt börjar med en otrevlig busschaufför bakom ratten. Spydigt säger han:

- God eftermiddag!

Jag orkar inte svara utan tar upp mitt busskort, sätter den mot avläsaren och beger mig bakåt i bussen. Busschaufförens nackhår reser sig, hans ögon blir rödsprängda och han höjer rösten.

- På min buss hälsar man annars kan man lika gärna gå till fots!

Jag orkar inte konfrontera den ilskna chauffören utan låter honom ta ut sin vrede. Jag sätter mig längst bak i bussen bakom två tjejer. Tjejerna som sitter framför mig snackar om allt mellan himmel och jord. Mina öron orkar inte lyssna. Jag är trött och vet inte vart jag ska ta vägen.

De säger till varandra att lyckan faktiskt går att köpa för pengar. Alltså kläder. Jag orkar inte lyssna på dem, egentligen. Men det är bara de som hörs.

Försöker sova de resterande tjugo minuterna.
Försöker stå ut.
Försöker slappna av.
Går det? Nej.

De två tjejerna verkar tro att det är bara de som existerar på bussen. Jag orkar inte bry mig. Orkar inte höja rösten och be dem att vara tysta.

De fortsätter att pladdra på. Deras röster blir allt högre och högre.

Min trötthet blir allt värre och värre. Jag orkar inte.

Till slut brister det för mig. Jag orkar inte höra på deras trögflytande konversation.
- KAN NI VISA LITE RESPEKT FÖR DE SOM FÖRSÖKER SOVA PÅ DEN HÄR FÖRBANNADE BUSSEN!?

Tjejerna blir knäpptysta. Rösterna på bussen sänks. Människorna på bussen börjar tissla och tassla. 

Jag somnar med rosiga kinder. 
Känner mig lite generad men äntligen kan jag få sova. I alla fall de minuterna som återstår av den här ”trevliga” och tysta resan hem.
Jag var verkligen on a highway to hell.