Är det verkligen sämre att synliggöra än att osynliggöra?
|
Anne Kotavuopio Jatko
| 2010-05-05
|
De förtidspensionerade, långtidsarbetslösa och invandrare hör till den gruppen som socialdemokraterna har velat ”låtsas att de inte finns”. Allianspolitiken driver förändringspolitik som rödgröna alternativet försöker smutskasta med all kraft. Med hjälp av tidningsrubriker driver rödgröna alternativet smutskastningen av vår politik och försöker rättfärdiga deras egen isoleringspolitik genom att beskriva förändringen som någonting ont, kallt och icke önskvärt.
Jag har under åren genom mitt jobb mött många sjukskrivna som mått riktigt dåligt av att ingen bryr sig om de finns eller inte. De existerar inte. Det är en gammal sanning att pengar inte är allt. Människor måste få känna att de finns, de behövs och att de kan. Sjukdom, arbetslöshet eller invandring i sig är inte en tillvaro som är att beskriva som ”dans på rosor” och än mindre blir det nöjsamt med rosornas politik. En hel massa folk blev tillintetgjorda, osynliggjorda och tärande. Den politiken ansvarades av socialdemokraterna
Det alternativa som drivs av sittande regering är en politik som ger rätt för människor att finnas till. Denna regering kräver att människor får rätt till rehabilitering, rätt till arbete och rätt till stöd när det behövs. Socialdemokrater har drivit en politik som en del föräldrar med dåligt samvete gjort med sina barn; en hundring i handen kompenserar bristen på engagemang. Resultatet av den politiken har inte skrivits lika mycket men är katastrofal på många sätt.
Jag är helt övertygad om att Leonard, 55, med utmattningsdiagnos, när han får rehabilitering och stöd för att komma tillbaks till sitt arbete, mår mycket bättre än att sitta hemma och kvittera ut en summa pengar. Med vår politik kan han kvittera ut pengarna och få ha kvar sitt umgänge, värdighet och få rehabilitering. Hur kan någon tycka att detta är fel?
Anne Kotavuopio Jatko, FP Kiruna
|
