Hurra, va vi e bra! (S)

Perspektivet är som vanligt trångt. Medvetet eller omedvetet bortser man från att förutsättningarna för att bibehålla den svenska välfärdsmodellen är att ständigt vårda de välståndsskapande krafterna och sunda statsfinanser. Just detta som alliansen vinnlagt sig om. Resultatet är som de flesta idag är på det klara med att vårt land efter snart fyra år med borgerligt styre befinner sig i en unikt solid ekonomisk situation. Detta trots en av de djupaste finanskriser den industrialiserade världen någonsin genomgått.

Hade i stället rödgrön politik fått råda inser man att situationen varit helt annorlunda. Sannolikt hade vi då tävlat med Europas övriga mer eller mindre bankrutterade ekonomier i grenen social nedrustning. Då hade vi tampats med en arbetslöshet av helt andra dimensioner, våra ungdomar hade befunnit sig i ett ännu sämre läge på arbetsmarknaden och det stora reformprogram på skolans och den högre utbildningens område som nu genomförs steg för steg hade vi bara kunna drömma om. De under den socialdemokratiska eran allt fler utanförskapen i landet hade vuxit som cancersvulster. Och så vidare.

Alliansregeringen har nu satt stopp för de flesta negativa trender som växte sig starka när socialdemokratin hade makten. Allt fler människor har tagit sig ur bidragsberoendet och fått möjlighet till stabil sysselsättning, arbetslösheten minskar med andra ord. Arbetslinjen har faktiskt börjat ge resultat. Att detta är positivt för våra barnfamiljer borde vara uppenbart för envar. Ett omfattande program för fler lärlingsarbeten kommer att minska den fortfarande alltför höga ungdomsarbetslösheten, ett arv från den rigida socialdemokratiska modellen.

Stenberg-Rahkola berömmer sig över att driva en progressiv förskolepolitik och lämnar en rad exempel. I de allra flesta fall har det inte rått några som helst skiljaktigheter i BUN om detta. God kvalitet i förskolan är också oppositionens linje, självklart. Däremot kan vägvalet mot målet ibland variera. Det tydligaste exemplet är sossarnas doktrinära motstånd mot andra alternativ än rent kommunala som olika enskilda lösningar och familjedaghem. Ja till och med kooperativa barnstugor har kunnat drabbas av onåden. Om inte borgerliga regeringar och kommuner fört en helt annan politik så hade förvisso mångfald och pedagogisk kreativitet inom barnomsorgen varit ännu större bristvaror såväl nationellt som i en röd kommun som Piteå.

Att socialdemokratin under galgen svängt i skolpolitiken och nu leker följa John, eller är det följa Jan kanske, gör inte deras skolpolitiska misslyckande mindre beklämmande. Sjunkande kunskapsstandard enligt en rad nationella och internationella parametrar vittnade om hur illa skött skolan länge var. I och för sig är det bra om vi kunde uppnå en viss enighet mellan regering och opposition inom detta för så många livsviktiga politikområde, men hur föga konsekvent och hållbar en rödgrön skolpolitik skulle bli kan man drömma mardrömmar om. Lokalt i Piteå har oppositionen stångat pannan blodig mot ett kompakt motstånd mot allt vad friskolor heter trots att erfarenheter visar att valfrihet och konkurrens även på skolområdet höjer kvaliteten och stimulerar till utveckling. Svaret från s-politikerna blir alltid: nej, nej, och åter nej!

Med rödgröna S-V-MP i styret efter valet i september torde den svenska skolan än en gång krisa ihop. Det tjänar ingen på, allra minst barn och ungdom. Därför och för att värna den svenska välfärden i stort, stöd alliansen och varför inte just Folkpartiet i höstens ödesval!

Nils Dahlbäck
FP
Skolpolitiker Piteå kommun