Klassen som gett mig beröm och stärkt mig som lärare men som också talat allvar med mig om stress och humör var tillbaka på skolan för en gemensam kväll. De var glada över att se varandra igen och över att uppleva gamla minnen som de skapat tillsammans på Vintergatan. Minnena bestod bl.a. av musikvideor av blandad kvalité, vissa med musik, andra utan, men samtliga gjorda med ett leende kittlande i mungipan. Resor de gjort tillsammans och Spotify-listor de skapat berördes också. Minnen som gjort dem till de personer de är tillsammans, men som också skapat individer. Trevliga, öppna ungdomar som snart är vuxna och som man som lärare vill ha kvar i sin närhet även när de slutat på skolan därför att de också påverkat oss och gör oss glada.

Även om känslan av att detta är mina ungar avtagit lite, var det skönt att återse dem och faktiskt konstatera att de klarat sig väl ute i den stora vida, och ibland skrämmande, världen. Känslan av att de inte skulle klara sig utan oss och skolan, kan man nu lugnt lägga bakom sig för att istället erkänna att dessa ungdomar är och kommer att bli respekterade medborgare som jag när som helst skulle vilja ha som representanter för skolan eller som mina vänner vilket jag också är ganska säker på att de andra lärarna skriver under på. Tårarna som rann nedför kinderna har alltså bytts ut mot ett stort och nöjt leende fyllt av stolthet och en lugn säkerhet inombords, för jag vet att dessa människor och individer kommer alla att göra nytta på sitt eget sätt. Tillsammans kommer de att skapa en bättre värld så att jag vid nästa avslut med en nia kan känna mig säkrare på att världen som tar emot dem är godare.

Personligen tänker jag behålla dem som vänner.