Den fjärde maj var det dags för årets Runa soaré. Teatern var full av glada människor och stämningen var hög. Temat för årets soaré var matematik. Något som inte framgick speciellt förutom triangeldramer och parallellhandlingar.
Efter det sedvanliga talet av Frk. Ordförande där det mesta ärades var det dags för den första av de fyra akterna. ”En chans till rampljus, eller En annorlunda klassresa – En tvåsidig akt”. Här fick man följa en klass och deras lärare på resa ute i djungeln. När eleverna får höra om den mytomspunna och värdefulla ”kranken” bestämmer de sig att smita från lärare och trygghet för att finna rikedomens lycka. Oväntade saker händer och det visar sig att inget var som förväntat.
I den andra akten, ”Ödets väntrum, eller Nära botar ingen patient – en sjuk historia” besöktes ett sjukhus där allt inte stod riktigt rätt till. Sjukhuset var nedläggningshotat och för att undvika att det skulle ske blev läkarna tvungna att ta till kontroversiella metoder.
En 30 minuter paus följde sedan.
”Örnen har landat, eller Släpp hingstarna fria – ett tygellöst äventyr” som den tredje akten hette, utspelade sig i vilda western, bland cowboys och indianer. Ben och Jerry är patrullanter som degraderats till att patrullera i Indianernas territorium. Där möter de den bestämda Indianflickan Ohana och faller hutlöst för henne, bägge två. För att vinna flickan måste de dock tävla mot varandra. Till slut upptäcker de dock att det är något annat de vill.
I den fjärde och sista akten ”Den borttappade lärjungen, eller En avdankad schlager drottning – en tafatt comeback” gör självaste Carola entré. I den skönsjungande Whittan ser Carola konkurrens och beslutar sig för att ta henne under sina vingar, förstöra henne och eliminera hotet. Genom att lura Whittan att den enda plats skivbolaget har att erbjuda är som rapstjärna tvingas den drömmande Whittan sadla om.
Samspelet och timingen i framförande och mellan aktörer var skickligt. Likaså rekvisitan och de detaljerade kulisserna. Det märktes att mycket tid och engagemang lagts ner av föreningens till synes ambitiösa medlemmar. De fick publiken att skratta och stämningen förblev god. Dock hördes inte texterna under framförandena av kupletterna, vilket var synd. Dessutom använde sig runaiterna av liknande karaktärsdrag i flera av rollerna. Men trots det blev det en lyckad föreställning med många skratt.
