Doktor Glas

Det förväntansfulla sorlet är påtagligt i salongen på Gävle teater – snart kommer han. Kvällens enda skådespelare, regissör och manusförfattare som har ett rykte i media om att vara, tja, närmast oberäknelig. Thorsten Flinck ska framföra Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. På scenen står, förutom en reklamaffisch för Flincks kommande album, ett rörigt skrivbord, en röd fåtölj, en stege fylld av böcker, en kontorsstol och på golvet ligger utspridda rosenblad. Vad skönt att få sitta och känna in atmosfären innan det börjar, tänker jag när klockan passerar utsatt tid. Men så går tiden… Efter 20 minuter avtar ljuset och en röst läser upp ord om att älska, varpå ett pianostycke spelas. Då vi alla tror att kvällens skådespelare ska göra entré är allt som infinner sig en obekväm tystnad. Minuter. Någon hostar, en annan viskar ”Blir det inget?”. Fördomsfull som jag är om Thorsten Flink manas bilden av en onykter man bakom scenen fram. Men efter ännu en uppspelning av rösten och pianostycket så kommer han in - barfota i svart klädnad. Han hinner inte etablera scennärvaron innan han fumligt börjar ösa repliker. Han går till scenkanten och upprepar ”Förlåt, förlåt, ni ska få kompensation”. Jag blir osäker på vad som är manus, improvisation och hans faktiska ursäkt till oss. Men i takt med att den obekväma känslan skakas av förstår jag att det är just detta som är charmen hos Flinck. Han är högt och lågt, fram och tillbaka, om och om igen, och det blir aldrig någonsin tråkigt att se på. Han spelar den bekymrade doktor Tyko Gabriel Glas, och gör dagboksromanen på ett enastående sätt. Vi följer hans deprimerade tankar, hans tillbakablickar på dialogerna med pastor Gregorius och dennes stackars fru Helga samt hans inre samvetskval – ska han döda pastorn? Den fule pastorn som kvällens skådespelare så skickligt får oss att hata med sin komiska mimik. Jag kan inte undgå att häpnas av hans dramaturgiska skicklighet. 75 minuter med samma röst blir aldrig monotont, Flinck skapar ett spektrum av lägen och höjder. Handlingen, som kretsar kring hur doktor Glas förhåller sig till pastorsparets kärleksbesvikelser, försvinner ibland bland dramatiska utspel. Publiken lär sig knappast recitera Hjalmar Söderbergs verk, men visst har vi upplevt teater. Thorsten Flinck blir förlåten för obekväma förseningar flera gånger om med en kraftig applåd när lamporna släcks och vi vet att skådespelaren talar med egen röst.