En minister i mängden, men en evig elev på Vasaskolan
Igår eftermiddag anlände socialförsäkringsministern till skolans aula för att tala om demokrati, om hans eget liv och karriär och om det rådande läget i försvarspolitik med anledning av Rysslands invasion av Ukraina.
Socialdemokraternas Ardalan Shekarabi går högtidligt in i en lokal som på störtuppfylls av ett mullrande jubel. Trots att få troligtvis visste vem han var. En socialförsäkringsminister är ingen man lägger på minnet. Tur då att han varit en vasaelev. Han bör insett detta förhållande. Ministern fick nog föga applåder, eleven desto mer.
Samma engagemang gick upp och ner under hans tal. Demokrati, politiska beslut och krig skapade ingen vidare stämning i rummet. Det kunde lätt bli stunder av långsamma monologer. Detta förhindrades dock snyggt med både personliga upplevelser av vår skola och mest genomslag fick den ”lilla attacken” på Borgis, när han talte om sina studiebesök där, som han inte ens fick hålla i deras aula. Troligtvis för att den är obefintlig. Vasaelever vet att borgis-skämt går hem, och det gjorde dem.
När frågestunden började trodde alla på ett tyst vakuum, men när första spörsmålet ställts gick det liksom flytande. Diverse frågor uppkom, några sakliga, vissa lite mer tafatta. Men visst kunde vasaeleverna ställa jobbiga frågor för en politiker, pensionsfrågan, våldtäkter och kyrkoval, och på senare tid även Nato-frågan som Socialdemokraterna under lång tid velat ducka för ställdes. Shekarabi kunde dock andas ut lite när det frågades om partiledare.
Vi lyssnade inte på en minister igår, vi lyssnade på en av oss. En vasaelev.
