November, december, januari, februari. Fyra månader av paralyserad tillvaro. När du kliver upp: Svart. När du går hem: Svart. Vi får ta del baksidan av spektrumet. Lucifers halvår har bjudit in sig själv via bakvägen.
Det svenska kallpratet om vädret, växer sig starkare än någonsin under vinterhalvåret. Uppgivna, cyniska och fantasitröga sidor tar över hos oss och vi väljer att bita ihop och sucka istället för att komma på ett pratämne med kompisen som går bredvid. Gör vi det, klagas det. "Satan vad kallt, förbannade kuststad, att det ska blåsa hela tiden".
Hade jag haft statistik på frånvaro, skulle den bombsäkert visa att ungdomar skippar sina lektioner i betydligt större utsträckning på vintern än vår och tidig höst. Jag fryser, huttrar, svär och krymper ihop inför vintern.
Vi tidiga 90-talister kommer ihåg snökaoset i Gävle 1998 och bildar vår uppfattning därefter, om hur en vinter ska tas. Under en vecka samma vinter, jublade och hoppade stans alla åttaåringar av glädje för att skolan var inställd. Vädret hade besegrat oss, och vi fann det helt underbart.
Naiva och lyckliga barn visade i teorin sina pluttiga långfingrar åt barn och ungdomsnämnden. Budskapet var tydligt: Det här ska vi komma ihåg. Har det varit okej en gång... Nu, decenniet senare, har vi det inpräntat i skallen och stannar hellre hemma under en vidrigt kall dag, än att göra detsamma när vi har 38 grader Celsius och halsont. Roligt nog finns det fortfarande många likheter. Men nu jublar vi åt att ha lurat till oss en taktisk frånvaro, och långfingret ger vi CSN - som fortfarande inte kommer åt dem med icke-tillräcklig frånvaro. De pengarna behövs faktiskt till att köpa varmare kläder.
