Jag tittar in i evigheten
Och den tittar tillbaka på mig
I djupet av intet och allt finner jag mig själv
Där mina tårar på himlavalv rinner likt frusen älv
En tanke, en idé, kommen till mig när jag ser två ljus i himlagren.
Du som går på vår himlakropp
Säg mig med trogna ord
Är ting varken ont eller got, kan allt vi veta vara missförstått?
Solen lyser och värmer och månen hålla dig tät i famn
I evighetens vaga, I mitten av det alla
Vi är inte ensamma
Du hör båda ljusen kalla
Ack dig som tvekan befalla
Vart du en går så har du min hand
För människan är mer än två ord och en brand
Lev i hoppet, se djupare in i evigheten bortom dig och mig
Och när natt och dag har tagit sitt farväl
Ta dig själv i famn, bli ditt egna ljus bortom jord och himmel, bortom nu och då
Nu, när du hör älvens brus så vet du, att det är din tur att kalla på den bortom evigheten.
Vi är förevigheten.
Lun / o / Sol
