Finstämt och värdiga vinnare på Idrottsgalan 2012

Kvällen inleddes med konferencier Robin Paulssons skämt samt Arne Hegerfors förmodligen sista framträdande i TV. Diverse sketcher framfördes under kvällen – av varierande kvalitet. Enligt oss var den enda med någorlunda ”rolig” humor den som handlade om VM-låten, med Markoolio.

Både den om Lill-Babs och Jan Guillou tyckte vi var riktigt tråkiga, det var inte ens så man skrattade åt det dåliga i dem. Göran Gabrielsson imiterade Jan Guillou och försökte sig på imitationer av människor som åtminstone 95 % av redaktionen på Grytlappen inte ens hört namnet på, det var helt enkelt inget att skratta åt.

Något annat som inte var att skratta åt var de mera seriösa inslagen: Man hyllade Patrik Sjöberg för modet han visat under året som gått. De övergrepp han blev utsatt för som ung idrottare kan ingen undgått att ha hört talas om. Historien lämnade inte många oberörda, och nog kan väl vi alla hålla med om att man ser Patrik Sjöberg i ett helt nytt ljus efter det som hänt?

Upp på scenen klev även Nicke Borg, före detta sångare i Backyard Babies, och körde en version av London Calling (från början av the Clash) som fick Joe Strummer att vända sig i sin grav då slakten av låten var uppenbar, av någon anledning ackompanjerades Nicke av en stråkorkester, vilket är underligt då London Calling är en punklåt. Flera av de medverkande celebriteterna sågade framträdandet i direktsändning, bland annat Patrik Sjöberg.

Emellan prisutdelningarna spelade Hammerfall låten Breaking the Law (från början av Judas Priest) vilket var helt godkänt, även om man hade kunnat välja en bättre låt.

Det finaste framförandet vi fick lyssna till var Lisa Miskovskys version av Stings Fields of gold, medan bilder visades på den stora skärmen bakom henne som hyllning till idrottare som gått bort under året som gått. Det var helt klart det starkaste inslaget i galan – inte många ögon var torra när Lisa tystnade, speciellt stark var upplevelsen i slutet, då sången ebbade ut och en bild på Stefan Liv, som abrupt och för tidigt rycktes ifrån oss, kvarstod på bildskärmen.

Kvällen fortsatte med prisutdelningar blandade med tal och sketcher, och snart var det dags för kvällens höjdpunkt: Jerringpriset. Priset delades ut av prins Carl Philip, och gick till ryttaren och EM-guldmedaljören Rolf-Göran Bengtsson, till mångas förvåning och förtret – han fick ta emot mycket kritik för bland annat sitt tacktal, vilket inte alls var obefogat – det syntes att han inte var bekväm på scenen.

Grytlappen uppskattade Bengtssons vinst, och poängterar att han måste vara en värdig vinnare då hans hade Jerringprisets historias största röstmarginal.