Jag kommer aldrig mer himla med ögonen över något nytt otroligt dåligt skämt från Daniel. 

Jag kommer aldrig mer skratta åt Annas osthyvel-svampar. 

Jag kommer aldrig mer klaga på Tillbergaskolans skolmat (men det kommer ersättas snabbt av klagomål på Rudbeckianskas skolmat, om jag känner mig själv). 

Jag kommer aldrig mer missa 07:53-bussen till Tillberga, för att jag kommer aldrig mer ta den bussen.
Jag kommer inte heller sitta och sola
i stekhörnan med klassen.
För vi ska skiljas åt.

Nya tider nalkas. Utan dessa människor som vi blivit så tighta med. Några ska flytta, andra blir kvar i Västerås. Men vi får nya vänner, och tappar kontakten med de flesta gamla.

Det är ett stort kliv mot vuxenvärlden och arbetslivet, att börja gymnasiet. I o för sig ska kanske en del ta ett sabbatsår, men de allra flesta ska till ettan igen.
Känns det konstigt, och kanske nästan lite läskigt?
Jag tycker det!

Vi kommer antagligen storkna av plugg först, som i sjuan, vi kommer vara tvungna att ta mycket mer ansvar.
Lärarna kommer vara strängare. Reglerna mer skärpta (för hur många lärare bryr sig om man har tuggummi eller mobilen på lektionstid nu? PS? Jomenvisst funkar det serru...!). Om ni tycker att det är betygshets nu, vänta tills ni kommer till gymnasiet, säger folk.

Men vi kommer in i det. Som i sjuan. Vi vänjer oss, och högstadiet känns som ett riktigt avslappnat ställe. En liten baggis.

Och det kommer ju inte bara vara jobbigt. Vi kommer ha rackarns mycket roligt också!

Att blicka bakåt med sorg över vad som inte längre kommer vara är okej.
Att blicka framåt med glädje för vad som kommer bli är självklart.

Låt oss fälla en tår för våra Tillberga-år.