Det där med alla oändliga skönhetsideal

Jag känner till en person, men jag känner inte personen. Låt oss kalla den här personen Simone. Simone är en sådan person som aldrig visar sig utanför dörren utan ett kilo smink fastklistrat i ansiktet. Hon är nog en sådan person som inte ens visar sig utanför toalettdörren utan ett kilo smink. Jag slår vad om att hon stiger upp, gör det allra viktigaste och sedan rusar in på toaletten för att fixa sig.

Skulle Simone (mot förmodan) inte ha fina kläder på sig, låt oss säga mjukisbyxor och se sådär ledigt klädd ut så kan jag slå vad om att hon lagt extra mycket krut på sminket denna morgon. Håret ska se sådär slarvigt ut, men jag är nästan hundra på att det tagit bra mycket längre tid än fem minuter att stätta upp den där tofsen på huvudet.

Träffas man på fest så kommer Simone fram till en och säger ”fan vad jag känner mig tjock” fastän hon i själva verket är riktigt smal och dessutom sysslar med extremt mycket sport. Jag som sitter där bredvid med mina 10 kilo för mycket börjar riktigt känna hur furstrationen kommer krypandes. Att jag dessutom är minst 1 decimeter kortare än denna skinny personen gör inte direkt saken bättre. När Simone har beklagat sig tillräckligt mycket vänder hon sig till mig och säger ” åh vad fin du är ”. “Ja jättefin” tänker jag med en stor dos ironi och börjar plötsligt känna mig fet, allmänt ful och ofixad.

Så fort det läggs upp en bild på facebook eller någon annan offentlig sajt där hon inte är ren perfektion så brakar helvetet lös. Jag har själv sett hur hon kommenterat bilder på sig själv där hon ser fullkomligt normal ut ”fy vad ful, elakt att denna lagts upp, ta genast bort” osv. Själv har jag ett dussintal bilder på mig som jag finner fullkomligt groteska, visst det kan jag beklaga mig lite över men jag låter det inte gå till överdrift. När en sådan person skriver ut, eller säger att hon är tjock så får det mig att undra ”jaha tycker hon att jag är superfet då eller? ” Kanske handlar det om att personen ifråga själv mår bättre av att säga sådana här saker eller handlar det i själva verket om bekräftelse, bekräftelse om att man duger.

Är det egentligen medias press som man väldigt ofta får höra står bakom allt vad skönhetsideal heter eller är det personer som beter sig som Simone som får en att känna sig tjock? Skulle jag utgå ifrån hur jag själv hade upplevt det så skulle jag troligtvis ta det sistnämnda. Nu sitter jag här med tom mage och har varken ätit någon lämplig lunch eller middag. Två mackor, det är vad jag har fått i mig denna måndag. Bredvid mig ligger min påse med cashewnötter. Hm... Cashewnötter eller middag, cashewnötter eller middag? Jag struntar fan i middagen och äter mina jäkla cashewnötter istället.