Detta var dock en konsert jag sett fram emot sedan i våras när jag fick höra av en bekant att de skulle spela.
Jag såg Dia Psalma på Hultsfredsfestivalen 2006 när de hade någon form av återföreningsturné och ännu inte släppt något nytt material. Av alla jag varit på, är den en utav de konserter jag tycker vart bäst. Hela Atlantistältet var överfullt och för den delen utanför med, och när de drog igång och började spela skrålade hela publiken med.
Dia Psalma är ju gamla i branschen, de släppte sin första singel 1993 och innan det spelade både Ulke och Ztikkan tillsammans i Strebers och där med var det nog få av dem som var på spelningen som i alla fall inte kunde någon av deras låtar utantill. Att det var en festivalspelning med bra stämning och fint väder gör väl sitt därtill och det är väl egentligen ganska orättvist att jämföra den med en klubbspelning en tråkig septemberkväll. Men som den partiska person jag är kan jag inte låta bli.
Jag kommer än idag ihåg hur stort trycket var mot kravallstaketet där jag stod, längst fram, men det är ju en del av upplevelsen. Hela publiken röjde och skrålade och man fick hålla sig fast för att inte knuffas omkull.
Eftersom jag hade visning av min lägenhet på fredagseftermiddagen blev det ganska stressigt och när jag med sällskap väl kom till KB strax innan de skulle börja spela (enligt hemsidan, sen vet vi ju alla hur det här med tider vid spelningar funkar). Visst var där en hel del folk men de flesta tog det lugnt, minglade runt och tog en öl. Det var bara ett par hängivna fans i den nedre ålderskategorin som redan stod vid scenen och tryckte. Något kravallstaket fanns inte idag. Men så äntligen: bandet äntrar scenen och ett litet lätt jubel uppstår och de flesta drar sig mot lokalens mitt och scenen. Själv står jag lite längre bak eftersom jag inte hade några planer på att stå och knuffas med en massa människor i mitten av smeten. Men så känner jag hur adrenalinet börjar pumpa och kan inte låta bli att tränga mig framåt. Jag lyckas dessutom ta mig fram till scenkanten jag också, eller lyckas och lyckas så himla svårt var det faktiskt inte och bara det är väl en liten varningslampa. Hallå! Brukar man inte försvara sin plats med både näbbar och klor? Tydligen inte.
Spelningen kommer igång på riktigt och visst blir det lite "röj" och studs i mitten men överlag står folk mest och tittar och minns sina glansdagar som punkare under 90 talet. Visst spelar de ett par gamla godingar men det är långt ifrån känslan då ett par tusen människor "sjöng" Balladen om lilla Elsa (som bör påpekas är en Strebers låt från början) medan Ulke backar bort från mikrofonen, och bara ler stort. Och den euforiska känsla jag väntat mig infinner sig faktiskt inte någon gång under spelningen.
Mycket kan väl bero på att materialet de spelar framför allt kommer från senaste skivan Djupa skogen som kom ut i oktober 2007. En skiva jag för övrigt inte hunnit lyssna på mycket på men jag verkade ju i alla fall inte ensam om det. Ska jag nu säga något om den så visst kan jag tycka att låtarna har det jag känner igen som ett visst Dia psalma sound men det är något som inte räcker hela vägen fram. Kanske inte så konstigt eftersom detta är deras senaste släpp sen omkring 96 någon gång och det som släpptes då var en samlingsskiva med alla dittills utgivna singlar plus två nya låtar. Det var även ett tag efter denna skiva bandet bröt upp och bestämde sig för att ta en paus. För att slutligen återförenas 2006 med en turné som sträckte sig över hela sommaren med flertalet festivalspelningar och fortsatte på hösten. Med Andra ord det året då jag såg dem på Hultsfredsfestivalen, samma år spelade de faktiskt även på Siesta i Hässleholm.
Avslutningsvis då? Ja, som jag sa innan var det i alla fall inte en euforisk känsla jag hade. Det var bra men jag föredrar nog att lyssna på det gamla materialet på CD istället. Men vem vet, ett nytt skivsläpp är på gång och det kanske bli bättre då. Om inte annat kanske man kan få uppleva en lika härlig festivalspelning till i framtiden.
