En ängel

Nu har det gått 10 år sedan jag blev fri och fick ett riktigt liv. Ett liv som har en mening. 10 år sedan jag lämnade det hemska mörkret bakom mig. Jag kommer fortfarande ihåg och det kommer jag alltid att göra. Minnas de otäcka nålarna i den tunna bleka armen, de äckliga händerna som smekte min kropp och pillret jag svalde. Det var så mitt liv var innan jag hittade det riktiga livet, ett verkligt liv som faktiskt hade en mening.

Det hela började för ungefär 10 år sedan då jag var 17 år. Mitt långa ljusa stripiga hår hängde ner över min rygg medan de mörkblåa ögonen var täckta av den svarta maskaran. Just den här kvällen var jag klädd i en alldeles nyinköpt klänning från MQ. Den svarta klänningen i sidentyg började precis ovanför de minimala brösten och slutade strax nedanför rumpan. Jag såg verkligen ut som en tändsticka i klänningen.

Jag minns den här kvällen än idag för det var då, exakt den här kalla ruskiga fredagskvällen den 4 oktober 1999 som jag tog mitt första steg rätt in i helvetet men det visste jag inte då.

När jag hade fixat det lockiga håret och sminkat mig så kom världens bästa Nick och hämtade upp mig i sin nya svarta hummer som hon hade fått i 18 års present.
Nicky var väldigt vacker denna kvällen, båda var vi väldigt uppiffade. Två riktiga party pinglor i svarta blanka pumps. Den enda skillnaden mellan oss två, var vårt hår. Mitt var långt ljust och glittrade när ljuset lyste på det medan Nickys hår var spikrakt och kolsvart. Hennes var väldigt långt och slutade strax innan rumpan och blänkte som en himmel om natten.

Vi satte oss till rätta i bilen och körde iväg. Det var alldeles mörkt ute, endast gatlyktorna gav ljus åt den stora staden Stockholm.

Vi körde tre kvarter bort och parkerade precis utanför en stor brun port som ledde in i ett helt vanligt gulmålat hyreshus. Precis innan vi gick in genom porten vände jag mig om och såg hur regnet öste ner och hur båtarna i hamnen, Nybroviken, gungade av blåsten.

Trappuppgången var mörk och trång men vi sprang upp på trippande tår. Nicky tog tag i dörrhandtaget. Hon tog ett djupt andetag och ryckte upp dörren. Musiken strömmade ut och folket inne på festen virvlade omkring.

Jag minns hur jag helt plötsligt fick en stark känsla i hela kroppen. Känslan var obehaglig. Den fick mig att känna oro, rädsla och skräck. Den fick mig att känna att något var på väg att hända. Jag ville inte in på festen längre. Jag visste inte riktigt varför men känslan sa att något dåligt skulle inträffa. Rädslan trängde igenom min kropp. Jag ville bort, försvinna och sjunka genom golvet. Detta fick mig att tveka några sekunder men då hade Nicky redan gått in i lägenheten och jag vågade inte lämna henne själv så jag gick sakta men försiktigt in genom dörren.

Musiken var på högsta volym, lägenheten var alldeles full av människor, sprit och massor av cigarettrök från några utländska killar som rökte. Jag gick igenom hallen och ställde mig i dörröppningen till det mörkblå vardagsrummet i några få sekunder. Där stod en stor svart skinnsoffa fylld av färgglada kuddar och mittemot stod en stor svart plattv. Mellan tv:n och soffan stod ett ganska litet glasbord uppdukat med massor av sprit, öl, vin och cider. Musiken var uppskruvad till max och ett trettiotal ungdomar dansade runt i rummet.

Jag minns hur min blick granskade rummet noga medan jag satt i den blå soffan inträngd bland några främmande tjejer men att jag inte kunde se Nicky.
Jag minns att jag tänkte att hon kanske var ute i köket och pratade med några vänner där.

Jag skulle precis resa mig upp från soffan då jag krockade med en kille.
- Oj. Förlåt! Det var absolut inte meningen svarade jag med en låg och försiktig röst utan att möta killens blick.
Han svarade inte. Han satte sin lätta hand på min axel och satte mig försiktigt tillbaka på min plats i soffan. Han knödde ner sig själv alldeles jämte mig i den stora fullsatta soffan.

Han var minst ett huvud längre än mig. Hans vältränade muskler syntes tydligt genom den v-ringade t-shirten. Hans ljusa hår var rufsigt medan hans isblå ögon blänkte. Han såg ut att vara ett par år äldre än mig, kanske 19 eller 20 år?!

Han började prata med mig och jag svarade blygt tillbaka på allt han frågade. Jag hade glömt bort Nicky vid det här laget. Jag var fullt upptagen med den snygga killen vars namn visade sig vara Kim, Kim Levin.

Han tog två glas från det lilla glasbordet, i de hällde han i sprit från de olika flaskorna. Han gav mig det ena glaset och det andra tog han själv. Jag drack bestämt upp drickan medan min kropp fylldes av rädsla. Något kändes fel. När mitt glas var tomt fylldes det på igen, gång på gång.

Jag minns inte hur många glas jag drack den kvällen men jag minns att jag aldrig vågade säga stopp. Han var äldre och snyggare än mig. Men plötsligt tog han bara min hand hårt i sin egen.
- Kom, jag ska visa dig en sak. Han sa det med en ganska bestämd röst samtidigt som den lät lockande.
- Nej, jag stannar här. Svarade jag blygt.
Hans röst lät irriterad. Han drog mig bestämt upp ur soffan och ut ur rummet, genom den vita hallen och han ledde mig in i ett sovrum. Rummet var litet och mörkt med en liten dubbelsäng placerad i mitten. Det enda ljuset i rummet kom från gatlyktorna ute på gatan..
Båda var alldeles tysta. Ingen sa ett ord.

Jag minns inte så mycket, jag var alldeles för full. Jag orkade inte tänka mer. För plötsligt så låg jag bara där i en hård dubbelsäng.
Han försökte dra upp klänningen.
- Jag vill inte. Sluta!
Jag var livrädd. Jag ville bort därifrån. Han skrämde mig och gjorde mig rädd. När jag vägrade så lade han sin vältränade kropp över min tunna späda lilla kropp.
Jag försökte putta bort honom men han vägra att flytta på sig. Hans ena hand smekte min kropp på ett obehagligt sätt medan den andra hölls över min mun. Han kvävde mitt rop efter hjälp. Jag kände mig alldeles hjälplös. Jag hade inte en chans att frigöra mig från honom. Jag försökte men gav upp. Han var alldeles för stark. Jag slutade att minnas vad han gjorde därefter. Allt var så hemskt.

Den där fredagskvällen blev en kväll fylld av skräck. Den kvällen var då han våldtog mig och han tog min oskuld. Han förstörde mig och mitt liv. Allt rasade samman den kvällen eller jag skulle kanske egentligen vilja benämna det med den natten.

När klockan var strax efter midnatt så rycktes dörren till sovrummet upp. Det var Nicky. Hon såg skräckslagen ut när hon såg mig ligga där helt hjälplös medan Kim våldtog mig. Kim slutade inte. Han höll på trotts att Nicky hade ryckt upp dörren. Han bara fortsatte utan att säga ett enda ord. Nicky puttade bort honom med all sin kraft. Han var stark men Nicky som var en gammal brottare hade den rätta taktiken att få väck honom ifrån mig. Hon lyckades! Hon stoppade sina armar under min kropp och lyfte upp mig med ett stadigt grepp. Hon bar mig snabbt ut genom lägenheten med stadiga steg och en fokuserad blick och lade ner mig försiktigt i bilens baksäte.

Jag minns regnet som föll ner som en dusch över mig när Nicky kom ut från lägenheten med mig och smällen från bagageluckan, där hon hämtade filten åt mig. Den lade hon tätt över min kropp. Hon satte sig bredvid ett stadigt grepp om min tunna hand och viskade i mitt öra,
- Eveline, var inte rädd. Jag sitter här hos dig och kommer att göra det hela natten. Allt kommer att ordna sig.

Jag vaknade upp nästa morgon tätt intill min bästa vän. Mörkret vilade fortfarande över bilen. Det var tidigt. Klockan var 6.00 eller kanske 7.00 på morgonen.
Hon hade suttit hos mig hela natten och hon höll fortfarande min hand. Då kom mina tårar. De strömmade ner för mina kinder. Huvudet värkte något fruktansvärt medan magen värkte ännu mer.
Bilfönsterna var täckta av is och frost efter den oerhört kalla natten.

Nicky startade bilen och körde iväg med mig kvarliggandes i baksätet. Hon körde mig hela vägen hem. Jag steg ut ur bilen på vacklande ben. Gick fram emot den stora ekdörren som ledde in i mitt hus medan Nicky körde vidare hem till sig.

Jag minns när jag stod där och huttrade på trappan och höll i dörrhandtaget. Jag skulle precis öppna dörren men jag kunde inte.

Än i dag minns jag den äckliga känslan i kroppen av orenhet och skam. Ingen skulle tro på mig om jag berättade vad som hade hänt. Jag kände mig billig på något sätt. Äcklig och billig. Det var den känslan som fick mig att vända. Jag visste egentligen inte vart jag var på väg och vart jag ville komma så jag gick utmed vägen. Längst ner på min gata, Blåmesvägen, fanns ett rött litet trähus. Jag svängde till höger in på en liten väg vars kanter var fyllda av träd. Den lilla återvändsgränden hette Trädgången gatan. Det passade bra för träden längst kanterna gjorde så att vägen såg ut som en gång. En mörk och ganska obehaglig gång, men där gick jag alldeles ensam längst trottoarkanten.

Jag följde gatan tills jag kom till parken. En ödslig lekplats med ett par gungor, en rutschkana och ett par bänkar längst den stora sandlådan. Parken var alldeles öde och tom.

Jag stod i mitten av parken och sträckte mina armar mot skyn.
- Ahhhhh! Vad är det som händer? Jag vill INTE!!! Kan inte bara någon hjälpa mig?!!
Mitt skrik ekade. Det var någon som hörde mig, en äldre man. Han satt på bänken som stod jämte sandlådan. Hans huvud var kalt. Han var klädd i ett par slitna går byxor och jeansjackan var alldeles för liten.
Den främmande mannen sa med en grov och skrovlig röst:
- Kom och sätt dig här vännen, så ska jag hjälpa dig.
Jag blev rädd. Mina ben gick mot den främmande mannen.

Jag satte mig längst ut på samma bänk som mannen medan rädslan satt djupt inom mig.
Mannen pillade upp något ur sin ficka. Det var ett litet vitt piller. Han räckte fram det emot mig. Jag rörde mig inte ur fläcken.

Mannen bad mig att ta pillret men jag ville inte.
Plötsligt tog han ett stadigt grepp runt min ena handled och sa.
- Ta det! Svälj det! Annars kommer olyckan att straffa dig.

Jag vågade inget annat göra än att svälja pillret medan han höll fast mig. Jag tappade tidsuppfattningen ganska fort. Jag blev alldeles trött och helt konstig i huvudet. Allt kändes annorlunda Jag somnade till en liten stund och det enda jag kom ihåg när jag vaknade var att jag var alldeles ensam på bänken med en spruta i armen.
I efterhand insåg jag att pillret den främmande mannen hade gett mig var knark med något sorts sömnmedel och det var det även i sprutan som satt fast i min arm. Mannen måste ha stuckit den i mig innan han begav sig iväg.

Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag låg på bänken och tillbringade hela natten där. När jag vakade nästa morgon så var det en ny nål i min tunna arm. Jag var helt skräckslagen. Mannen måste ha varit där under natten och gett mig en till spruta med knark. Jag var helt borta. Dagen gick medan mörkret höll mig i ett stadigt grepp.

Den enda tanken jag ännu minns, var att jag tänkte: ”Det finns nog inget starkare än mörkret, ingen väg ut”. Jag minns att jag kände mig helt misslyckad, helt förstörd och förkrossad. Då, trodde jag att allt var mitt fel och jag skämdes och kände mig fylld av skam. Jag ville inte leva mer.

Jag såg ett rep nedanför bänken. Jag tog tag i det och knöt ett par knutar så ena änden av repet blev en cirkel och i den andra änden knöt jag fast en lite större sten. Jag tog änden med stenen och kastade upp i ett högt träd. Repet landade över en gren och fastnade där. Jag hittade en gammal plaststol i parken. Jag tog den och ställde den nedanför repet. Jag klättrade upp på stolen och trädde öglan över huvudet och spände åt.
- Jag vill inte leva längre. Jag vill bort här ifrån. Det här verkar vara den enda utvägen. Hejdå världen!
Jag sa det ganska högt med en darrande röst.

Jag var alldeles säker på att ingen hörde mig där jag stod med snaran runt min hals i den mörka parken.
Men då, helt plötsligt kom en liten flicka fram. Hon kan inte varit mer än 5 år gammal. Hon var klädd i en vit vacker klänning med en gyllenbrun höstkappa över och hennes ögon tindrade som diamanter. Hennes hår var alldeles ljust och lockigt. Hon såg precis ut som en ängel. Kanske var hon det?! Det var iallafall så hon såg ut, som en ängel. Hon bara kom där som ett ljus i mörkret från ingen stans. Hon stannade upp precis framför mig och tittade mig djupt i ögonen och sa:
- Det där är ingen utväg. Det är bara en genväg för att komma till en ännu mörkare och hemskare plats.
Jag svarade:
- Men nej, hur skulle du veta det? Det finns ändå ingen som vill ha mig såhär och det finns ingen annan utväg. Jag är fast i mörkret förstår du. Spring iväg nu flicka lilla!
Hon svarade med den mjukaste och förståndigaste rösten:
- Nej jag är här för att berätta att det finns en annan utväg. En väg som leder mot ljuset och en väg som ger evigt liv. Kom ner, jag ska visa dig.
Jag förstod inte då varför jag löd en liten 5 årig tjej. Men hon sken som solen och tindrade som tusentals diamanter. Hon var annorlunda och hon hade något som jag ville ha.

Jag tog av mig snaran och klättrade ner från stolen och tog den lilla flickans lena hand.
Hon höll ett stadigt grepp om min hand och hon gjorde mig underligt nog trygg.

Vi gick ut ur den mörka dystra parken. Vi gick inte den vägen som jag kom dit på utan vi gick ut genom andra sidan av parken.

Jag minns att varje steg ut ur parken med flickans stadiga grepp om min hand kändes som att jag var på väg mot något bättre.

Vi kom fram till en stor korsning. Solen hade börjat titta fram och luften kändes varmare än förr. Vi tog höger i korsningen och fortsatte upp för en backe. Högst där uppe på backen låg en stor vit byggnad. Den var väldigt vacker och det lyste om den. Flickan tog mig till byggnaden. Jag hade aldrig sett den förr, fastän jag bott i den här staden sen jag var 3 år. Vi stannade upp utan för byggnaden.
- Vem är du egentligen? Vad är det här för vacker byggnad?
Flickan svarade:
- Jag är en helt vanlig liten flicka vid namnet Engla-Maria och den här byggnaden är en kyrka. Mitt andra hem.
- Men, men varför tog du med mig hit? Vad vill du egentligen? Svarade jag med en undrande röst.
- Därför att ta livet av sig hjälper inte. Jag ville visa dig något som kan rädda dig, på riktig. Kom med mig in!
Engla-Maria ledde mig ivrigt in i den fina kyrkan. Väggarna var alldeles vita, där fanns en doft av hallon medan atmosfären var annorlunda. Där fanns en trygghet jag aldrig känt tidigare.

Kyrkan var fylld av människor. Alla hälsade och var trevliga. Men jag var lite rädd trotts att tryggeten började få fäste i mig.

Flickan ledde fram mig till en tjej som verkade vara i min ålder. Hon hette Madelene. Hon såg precis ut som den lilla flickan förutom att Madelene var äldre.
Engla-Maria försvann in i något annat rum undertiden som Madelene satte sig ner i en soffa med mig vid sin sida. Vi började prata och jag berättade allt som jag hade varit med om.

Jag brukar vanligtvis inte öppna upp mig för främmande människor så tidigt men det kändes bra att få berätta för Madelene. Hon lyssnade nog, hon försökte att förstå mig och hon berättade varför hon var i kyrkan. Hon berättade om sin tro på Gud och hur viktig hennes relation med Gud var. Hur Gud hade väglett henne och hur han hade hjälpt henne i olika situationer. Hon sa något väldigt viktigt och det var när hon sade:
- Eveline, Gud älskar dig för den du är och han vill lära känna dig.
- Men va? Hur vet du det? Frågade jag.
- Jo, därför att han har visat mig det genom andra människor. Plus att det står så i bibeln förstår du.
Madelene tog fram en bibel och visade mig vart det stod.
Just då i den sekunden fylldes min kropp av en känsla jag aldrig känt förut. Det var som om all skam, rädsla och skräck drogs ut ur min kropp. Tårarna strömmande ner för mina kinder.
Jag kände frid i mitt hjärta för första gången på så länge.

Nu, 10 år senare är jag 27 år och bekänner mig själv som kristen.
Jag har 2 underbara barn som heter Alice och Willian och min fantastiska man, Charlie som jag är gift med sedan 5 år tillbaka.

Lilla Engla-Maria som ledde mig till kyrkan den 6 okt -99 ledde mig rätt in i Guds församling. Sen den dagen att jag alltid gått till kyrkan. Hela min familj är medlemmar där och vi trivs så bra.

Min bästa vän blev Madelene, Engla-Marias storasyster. Hon har funnits där för mig sen första gången jag satte min fot i kyrkan och hon har lärt mig allt om bibeln och om Guds ord och hur en riktig vän ska vara.
Gud förändrade mitt liv till ett liv på riktigt. Han räddade mig.

Madelene visade mig bibelns mest kända vers, Joh 3:16.
Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Den versen har betytt oerhört mycket för just mig.
Engla-Maria är och kommer alltid att vara en ängel sänd av Gud för att rädda människor.