JORDBÄVNING I CHILE!

Jag reste mig upp och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Så jag gick till min pappa som hade vaknat bara några minuter innan jordbävningen och kollat ut genom fönstret och gått omkring och tyckt att det var någonting som inte kändes rätt.
Där satt vi och höll varandra i handen och väntade på att det skulle ta slut. Den var lång. Nog ungefär 1,5 minuter. Men tillslut tog den slut.
Det första jag sa till pappa då var bara: Jordbävning. Och han nickade bara på huvudet.
Sedan gick vi ned till entrén på hotellet där alla satt. På ett sätt kändes det tryggt att sitta där för där var alla lika chockade, alla lika nyvakna och alla lika tankspridda.

Nu ca. 89 timmar senare kan jag sammanfatta att jag inte var rädd när jordbävningen kom. Och nu är jag mycket chockad. För det är overkligt. Att se allting som har rasat. Människors hus som har förstörts. Människorna som plundrar, vissa för att få mat och vissa tar t ex vitvaror för att sedan kunna sälja dem. Då förstar man hur stort det har ar. Och da ar det svart att forsta att man själv har varit mitt i allting.
Det är det som känns så konstigt.

Jag längtar mycket tillbaka till Sverige nu. Men jag tror att det kommer att kännas riktigt fel och konstigt i början att komma tillbaka till ett normalt liv. Ett liv i det lugna. Ett liv där de största problemen är dagens vanliga problem. Vad man ska säga till henne eller honom eller vilket stort problem det blir när man precis missar bussen. Jag saknar de problemen.

Jag tackar varje dag att vi är oskadda fysiskt och alla i min släkt.
Vi har alla varit så nära döden men ändå kommit tillbaka med fötterna på jorden.
Men själen och känslorna är fortfarande i jordbävningen. Där det skakar, där det ramlar, där det växer.