Poppis bland klumpigheterna

Det var kallt när jag och min syster var på väg till träningen, en kväll som alla andra. Då vintern tagit himlen i besittning så är det tämligen mörkt ute vid den tiden då vi ger oss ut på våra cyklar. Vi hade kommit fram till Friskis&Svettis parkering, där bilar med jämna mellanrum körde ut och in. Jag cyklade först, och svängde in till cykelställen några sekunder innan min syster, Emilia. Som alltid har både hon och jag drivande musik på högvolym i öronen som hejar på benmusklerna.
Jag hade hunnit låsa min cykel och ta upp iPoden ur fickan när jag hörde det. En vansinnig smäll bakom mig. Först kom ljudet, som inte en levande varelse på parkeringen kunnat undgå, sedan kom en gympasko flygande framför mina fötter.
Ja, ni kan ju själva föreställa er med vilken fasa jag vände mig om för att bevittna min flodhäst till syster ligga pladask mitt på infarten till parkeringen. Runt om henne är en hel tjejväskas innehåll utspritt över asfalten. Cykeln ligger på rygg och ena hjulet snurrar fortfarande i luften. En bit bort kan jag se en omkullvält reflex- stolpe.
Och raden av bilar är minsann inte nådiga. Deras strålkastare lyser upp min klantiga syster i den mörka kvällen, så att de i Ronneby skulle kunnat se om de velat. En Volvo tutar otåligt medan min underbart smidiga syster tar sig upp på knä och börjar samla ihop sina saker. Jag är glad att mörkret döljer min rodnad, och slits mellan valet och kvalet att springa och gömma mig, och på så sätt rädda mitt rykte, eller göra min plikt och hjälpa min syster. Min ambition att byta bort kvällens hushållsarbete med Emilia som krypande på alla fyra liknade en villrådig hund, har tillräckligt mycket inflytande i min överläggning med mig själv. Så jag rusar fram och rycker in, och efteråt låtsas som om hon är en helt okänd främling jag varit hjältemodig nog att hjälpa. Om jag lyckas lura någon är tveksamt, då jag knappt tror på skådespeleriet, som består av att fly fältet, själv.

Frågan är då, varför sådana här saker bara drabbar en del människor. Jag vet en hel drös som aldrig, någonsin skulle råka ut för en incident som den jag nyss återgett.
Kanske är det så, som de flummiga new- age anhängarna talar om, att man omedvetet drar till sig händelser i livet. Men att jag skulle springa omkring och dra till mig att bli utskämd för halva stan, det låter lite väl sadistiskt. Så roligt var det inte att bli igenkänd som ”hon den där med kondomer och schampoo i väskan”, även om jag faktiskt var hjälten i dramat denna gången. Och jag har ingen aning om hur man lyckas. Man är väl poppis hos klumpigheterna.