Det visste du inte om Mats

Mats hatar inte IFK Norrköping, inte alls. Det är bara det att det är en trist förening utan riktigt hjärta, och Mats har sitt östgötska fotbollshjärta söderut i en mer äkta och färggrann förening: i Åtvidaberg. Sedan 1968 har han varit trogen sitt favoritlag. Många matcher har det blivit genom åren och han missar inte gärna en match på Kopparvallen.

- Det gör ont i hjärtat när jag inte kan gå och se Åtvid, och ännu ondare när vi förlorar. 

Med Åtvid i hjärtat
44 år som trogen supporter, hur kommer det sig egentligen? Allting började med att Mats som liten palt blev instoppad i baksätet i en Saab V4:a, och på krokiga grusvägar bar det iväg till Kopparvallen. En skakig resa i fyra mil bland storrökande gubbar. Åksjuk klev han ut men repade sig snabbt när det vankades korv och stämning på arenan. På den tiden hade ju Åtvid också sin gyllene tid. 
- Det var ett fantastiskt lag, en riktig storhetstid. 

Åtvidaberg är visserligen långtifrån så bra som på 70-talet nuförtiden, men de spelar fortfarande en attraktiv fotboll och Mats tycker att klubben visar att fotbollen fortfarande har en vacker själ.
- På Kopparvallen finns inga loger, här går man inte på fotboll för att knyta affärskontakter. Det är fotbollen i sig som är i centrum. Det är genuint och äkta. Det kommersiella runt omkring som strömlinjeformar fotbollen har ingen större plats i Åtvid.  

Stolt som en tupp
Kanske är det också förkärleken för det genuina och äkta som fick Mats och hans fru Lotta att flytta till Vikbolandet för mer än 20 år sedan. I närheten av Häradshammars kyrka bor de i ett rymligt hus med prunkande trädgård. Barnen är utflugna och det ger tid över till mycket annat. Hönsuppfödning till exempel. Mats blir stolt som en tupp när han pratar om sina höns.
- Det är fina bondhöns. Motsvarigheten till vad man brukar kalla en ”gatukorsning” när man pratar om hundar som inte avlats fram utan som själva valt sin partner. 

En del av finessen med höns är att de ingår i ett kretsloppssystem.
- Maten som blir över hemma blir till kompost, som blir till hönsfoder. Sedan blir hönsspillningen gödsel som vi använder i trädgården. Det gillar jag.   

Vin på Vikbolandet
Som alla vet finns det en och annan bonde på Vikbolandet och Mats är faktiskt också bonde, men en mer aristokratisk sådan, för i en varm sydvästsluttning bakom huset växer vinrankor sedan ett par år tillbaka. 
- 25 Solarisrankor har jag, och om tre år räknar jag med att kunna skörda för första gången. 25 liter Vikbolandsvin, vinhistoriens första, hoppas jag att det blir.

Men varför vinrankor?
- Det kändes som en utmaning att testa om det gick att odla vin här på Vikbolandet. Det är ju också ett sätt att få en känsla av Medelhavet. Egentligen skulle jag hellre vilja bo i södra Europa.

Ja, om inte Mohammed kan komma till berget ... 

Stryktipset lever
På sätt och vis är Mats nyfiken på att testa nytt, söka utmaningar, men han har en konservativ ådra också. Hur många är det som tippar stryktips nuförtiden? Nej, inte många. Kassettbandspelarna är borta, analog fotografering är ett minne blott, men Mats fortsätter att spela stryktips varje vecka och bär stolt kulturarvet vidare. Konservatismen tar sig också andra utryck: På söndagsmornarna så lyssnar han alltid på P1:s Naturmorgon och han älskar gamla fina talesätt.
- Min mamma hade ett uttryck som jag gärna för vidare. En bläng och en svälj sade hon ofta om mat som var var i underkant.  

Vasaloppet istället för Gud
Kanske är också Mats Vasaloppsåkande en del av kulturkonservatismen. Sedan 2001 har han i alla fall åkt det klassiska skidloppet. Bakgrunden är dock mycket enkel.
- Jag kände att jag höll på att bli en riktig soffpotatis. Så när Christer Hjälte (fotoläraren på skolan) frågade om jag inte skulle åka Vasaloppet med honom, så var jag inte sen att haka på. 

Nästa år blir det trettonde loppet för Mats och barmarksträningen är i full gång. Rulllskidorna rullar som tusan ute på Vikbolandsvägarna. Men vad är då tjusningen med att åka nio mil på skidor och ta ut sig fullständigt? 
- Det är en läcker upplevelse att ingå i ett jättestort kollektiv, i en stor massa. Det finns också något andligt i utmattningen, nästan som en nära-döden-upplevelse. Under ett lopp hinner man uppleva alla känslans ytterligheter: välllust, lyckorus och gråt, förtvivlan. Kan man uppleva något större? 

Kläderna gör inte alls mannen
Mats gillar alltså inre upplevelser. Yttre ting tar han generellt lättare på. Han har till exempel ett mycket svalt intresse för kläder. Den som har öga för kläder och stil har säkert noterat att det är jeans och enfärgad tröja som gäller, ibland en ostruken skjorta. Om Lärkan skulle inbjuda till tävlingen ”De Geers minsta klädkonto”, så skulle Mats ligga mycket bra till. När köpte han ett nytt klädesplagg senast?
- Jag fick ett par t-shirtar av Björn (lärare i rörlig bild på skolan) för ett tag sedan. Hellre billigt än bra är min klädesparroll.

Vissa andra saker kostar han dock på sig med besked. Rullskidorna är av bästa slag, längdskidor för mer än 3 000 kronor köper han utan att blinka.
- När man gör något på allvar så ska man ha bra saker. 

Med saxofonen i högsta hugg
En hel del allvar finns det också i musikintresset. Musik har alltid varit en viktig del av Mats liv och sedan mer än 25 år är han med i ett bluesband: Resville blues band. Det är han som sköter munspelet och saxofonen när de svänger loss på spelningar. Mestadels är det egna tolkningar av gamla, fina blueslåtar som strömmar ut ur högtalarna. 
- Blues Brothers ”Sweet home Chicago” är nog vår märkeslåt.  

Han sätter igång och nynnar och trummar, och Lärkan får sig ett smakprov av Mats musikaliska gåvor. Inte alls illa. Och på lördag 15 september så spelar hela Resville blues band på Trosa Stadsfest. Värt att åka till världens ände alltså.