Livet kan starta olika för alla människor och för Mickela började hennes resa till sitt nya liv i en korg invirad i en filt utanför ett barnhem. Under ett år levde hon på barnhemmet. Då fick familjen Elvhage i Sverige den glädjande nyheten om att det fanns en flicka i Peru som strax skulle bli deras dotter. Hennes biologiska familj har hon inte sett sedan dess och det enda spåret som lämnades kvar är ett brev.
Idag lever Mickela som en vanlig 18 årig och hon känner sig väldigt tacksam för att ha fått växa upp i sin familj hon lever med idag. Fast under en period hösten 2018 var hennes liv inte lika enkelt och hon tampades mycket med sina tankar att inte veta någonting om sin biologiska familj. -Jag kände mig vilsen och började ifrågasätta vem jag är och varför det hände just mig.
När hon berättade om sin tuffa period i livet kunde man se på hennes ansiktsuttryck att det hon hade gått igenom inte var enkelt. Hon såg ledsen men samtidigt lättad ut att hon hade kämpat sig igen det med hjälp av hennes familj.
Hon känner att det finns många frågor som är obesvarade men att veta att man aldrig kommer få något svar på dem är den jobbigaste känslan. Den övergivna känslan gick inte över och Mickela och hennes familj bestämde sig för att försöka ta reda på vart hennes rötter finns. De skickade in ett DNA test för undersökning för att se ifall man kunde hitta en DNA-match med någon annan släkting. Resultatet var som förväntat men ändå besviket. De hittade bara några avlägsna släktingar som inte skulle leda någon vart i deras sökande efter hennes biologiska föräldrar. Hon har även haft tankar kring att vara med i programmet “Spårlöst” som går ut på att hitta familjen till de som är med i programmet.
- Vi har ingen information om min biologiska släkt så vi kunde inte vara med. För att delta i programmet så behöver man kopplingar till sin släkt vilket Mickela och hennes familj inte har lyckats få ännu.
På senare år började Mickela att må bättre och i början av 2019 så började hon med ett av sina stora intressen, att gymma. Hon började känna att hennes liv gick åt rätt håll och hennes mående blev gradvis bättre. I dagsläget har hon kunnat accepterat mer att hon aldrig kommer få reda på någonting om sin biologiska familj. Ändå om det är tufft så är det något hon känner att hon kan leva med. Fast tankarna kring att vara med i programmet “Spårlöst”finns kvar och hon känner fortfarande att hon vill veta mer om sin släkt i Peru.
Den familj som Mickela har fått växa upp i är hon väldigt tacksam för. Hon har fått växa upp med två älskande föräldrar och hennes två syskon som hon står väldigt nära till. Ett av hennes syskon, Zacharias är också adopterad. Han var född i Kina vilket var ett landet som Katarina hade jobbat i en del. Hon älskade de landet och kulturen som ledde till att välja att adoptera därifrån. Hennes familj har inspirerat henne till att lyckas bra i livet och de har alltid funnits vid hennes sida.
-Min familj har påverkat mig väldigt positivt då de älskar och tar hand om mig som deras egna dotter, sa hon med ett leende på läpparna.
Hennes mamma heter Katarina Elvhage och hon har gått igenom processen att adoptera två barn och det har varit mycket känslor inblandade. Katarina såg adoption på ett väldigt bra sätt att skapa en familj på och hon kände även att det var en väldigt naturlig sak att göra. Men även om man får lyckan att adoptera sitt egna barn är processen dit väldigt lång och känslomässig.
- Hela processen tog 4 år och det var en del gånger man kände att det påverkade en psykiskt.Peru var ett land som de alltid tyckt varit vackert och de gillar hur miljön ser ut vilket gjorde att välja det landet kändes rätt för dem och efter beskedet kom om att de skulle få adoptera Mickela så åkte de till Peru för att fixa det lagliga processerna.
- Ögonblicket man kom till Peru så var det det overklig känsla man ville bara insupa så mycket som möjligt av kulturen. Först åkte de till Lima som var en stor stad med mycket gamla hus och så låg det väldigt kustnära. Saker som Katarina kommer ihåg därifrån är att det fanns mycket likheter i mat och att det var svalt. De besökte även en annan stad som var varmare
- Det sprang marsvin lösa i parken och man såg alpackor överallt på tavlor och som statyer, eftersom alpackan är ett väldigt populärt djur i Peru. De köpte även hem en tavla med en alpacka för att få med kulturen i Peru till deras hem i Sverige.
När de fick träffa sin nya dotter Mickela så kände de bara en lycka att få träffa henne. De fick sitt första barn som de har älskat sen den dag de såg henne. Under tiden de var på barnhemmet så köpte de tårta till alla barn för att fira och barnen åt så mycket tårta och kakor att de knappt kunde stå. När de befann sig på barnhemmet fick de även ett brev. Brevet var skrivet av hennes biologiska familj men Mickela och hennes mamma har inte sett till brevet sen den dag de först hämtade henne i Peru.
-Brevet ligger antagligen kvar på barnhemmet i Peru.
Än idag vet de inte vad som stod i brevet.
I framtiden så planerar Mickela till att plugga vidare till någonting men är inte säker på vad. En annan sak hon planerar på att göra i framtiden är att besöka det land och stad hon kommer ifrån. Staden kallas för Lambayeque och hon vill se dess kultur och vilket levnadssätt de har i det landet.
