Härom veckan reste jag 28 år tillbaka i tiden och hälsade på mig själv och min familj. Jag såg mig själv på TV i 1980-års upplaga. En 18-åring med cowboyhatt och nybakat körkort. Mina föräldrar var yngre då än vad jag är idag – där de satt i gillestugan, skrattade och viftade med fötterna framför kameran samtidigt som de såg sig själva på TV för första gången.

Då var videotekniken ny och jag hade hyrt en tung videobandspelare med tillhörande kamera från Thorn. Idag är videon på väg ut, men kanske har den haft mer än vi tror att göra med hur vi ser på Internet och på e-lärande idag?

Mina gamla analoga VHS-kassetter förvandlades till 18 timmar och sammanlagt 270 GB digitalt videomaterial lagrat på en extern hårddisk. Det innebar också att jag fick se videomaterial jag aldrig sett förr. Det tidigaste från 1980. Vid denna tid hade VHS-systemet slagit ut både Betamax från SONY och VCR från Philips. Det sägs att det berodde på att VHS snabbast fick ut filmer av det mer ”sensuella” slaget, för det bästa systemet rent tekniskt var det ju inte.

Det var också VHS som snabbast kom ut med utbildningsmaterial på video. Visst hade det funnits videobandspelare med rullband på vissa skolor även tidigare, men de hade mest stått och samlat damm hos vaktmästarna och de fungerade sällan vilket gjorde lärarna galna av frustration. Men så kom kassetterna och videorevolutionen kunde börja.

Studio S, ett samhällsprogram på TV, visade den 2 december 1980 ett av sina mest uppmärksammade program. Det handlade om videofilmer som vem som helst kunde hyra med grafiska inslag av äckel och våld. Ett nytt begrepp, videovåld, myntades snabbt av media. Istället för att verka avskräckande fick dock programmet folk att uppmärksamma film på video mer än någonsin.

Videon blev snabbt en av våra hushållsmaskiner. Den blev också en självklar del av vårt sätt att använda media i undervisningen. Idag är datorn, e-post och Internet självklara verktyg för oss. Men det var med videon som man bröt ny mark. Videon förberedde oss för Internet genom att den gjorde modern teknik tillgänglig, accepterad och användarvänlig för gemene man. Den fick oss att börja tänka på utbildningsmaterial i annan form än som bokstäver på papper.

28 år framåt, år 2036, vad kommer man då minnas som lika banbrytande som videon? Blir det webb 2.0? E-möten? Lärplattformar? Sökmotorer? Nätbaserad undervisning? Nät-dating? Mötesplatser på Internet? Eller blir det något helt annat?

Vad kommer våra barn att ha för elektroniska minnen av oss som föräldrar och av sig själva? Kommer vi också att sitta och vifta med fötterna och skratta hjärtligt på deras hårddiskar om 28 år?

Peter Carlsson jobbar som IT-pedagog/Teknikutvecklare på Humanvetenskapliga institutionen, Högskolan i Kalmar.