Brev från pappa.

Kära Ayla! Jag förstår om du är arg på mig, men jag har haft problem här borta i Tyskland. En man vars namn är Hitler har spärrat in alla judar och alla soldater i ett fängelse. Vi har fått arbeta dygnet runt...

Hon kände att hennes hjärta började slå. Snabbare och snabbare. Brevet fick henne att tänka om helt. Hennes pappa levde fortfarande!
Efter alla dessa år hade hon trott att han inte levde längre.
Hon var både glad och besviken. Besviken över att han inte hade skrivit till henne på många år. Närmare bestämt fem år. Hon var också glad över att han ändå hade skrivit till henne nu.
Ett brev på många år eller inget brev alls. Hon läste igenom brevet en gång till.

”Kära Ayla!
Jag förstår om du är arg på mig, men jag har haft problem här borta i Tyskland.
En man vars namn är Hitler har spärrat in alla judar och alla soldater i ett fängelse som heter Uralbergen, så vi har fått arbeta dygnet runt.
Jag har fått tag på lite papper så att jag kan skriva till dig. En penna har jag som vanligt i fickan som du vet. Jag hoppas att jag kommer hem så fort jag kommer ut ur fängelset. Jag vill ju träffa min lilla flicka som jag inte har träffat på fem år. Dessa långa fem år känns som evigheter.
Jag hoppas att jag slipper det här så snart som möjligt, jag vill verkligen komma hem. Nu måste jag gå och arbeta. Skriv tillbaka snart.

Kram din pappa Deklan”

Ayla började bli mindre besviken och gick för att lägga sig.
Mörkret närmade sig. Varför hade hon gått ut i skogen?

I liten vrå så såg hon en stuga. Hon hörde röster och smög sig försiktigt närmre. Två soldater stod och pratade om Hitler och kriget. – Hitler har sagt att alla som är i fängelset Uralbergen ska avrättas. Avrättas?

Ayla blev orolig. Skulle hennes pappa dödas?! Hon tystnade i sina tankar och fortsatte lyssna. – Kritu säger att alla ska brännas i en hög. – Hahahahaha!! Ayla kippade efter andan och smög tillbaka hem.

Där hemma var en förskräcklig syn. Hennes pappa låg död på golvet! – Pappa!!! Ayla slängde sig förskräckt ner på golvet bredvid sin pappa. Sen blev allt svart.
Ayla vaknade av att hon låg på golvet. Det var då hon kom ihåg drömmen. Om den var sann så skulle hon snabbt åka till Tyskland och rädda pappa. Men först så var hon tvungen att ta reda på om drömmen verkligen var sann.

Hon smög sig försiktigt ner för trappan för att inte väcka sin mormor och sin lillebror. Hennes mamma hade dött i en tragisk olycka. Hon hade blivit nerknuffad på en tågräls och blivit överkörd. Hon gick ut i skogen samma väg som hon hade gått på i drömmen.

När hon kom fram till gläntan så var huset där! Men huset var övergivet. Plötsligt hörde hon två röster, men hon kände inte igen personerna. – Vill du ha lite mer te? Ayla fick kämpa för att inte börja skratta. Det var ju två tanter som bodde i det huset!

Det hade ju pappa sagt till henne när hon var liten, att hon inte kom ihåg det! – Ayla! Ropade mormor. Ayla blev förskräckt. Det hade kanske hänt något med pappa! Hon skyndade sig tillbaka och fick höra en bekant röst.

– Pappa! Ayla sprang in i hans armar. Han hade äntligen kommit hem! – Pappa, varför kom du hem? Frågade Ayla. – Jag smet iväg när vi arbetade på fältet. Sa han. Nu började Ayla fatta vad drömmen betydde. Den betydde att pappa skulle komma hem!

Ett år senare…

– Kriget har slutat! Sa pappa. Jag hoppade upp och ner av lycka. Sen gick pappa och jag på en promenad. En promenad som betydde mycket för mig. Jag hade äntligen fattat vad vänskap betydde.
– Hallå! Vänta på mig. Det var Habib, min lillebror som hade sett oss gå iväg och följt efter. Familjen var återförenad. – Åh, vad jag önskar att mamma var här. Sa Ayla. – Ja, men nu är ju jag här och jag kommer att stanna för evigt! Sa Deklan. Det var sant!

SLUT!