Den du minst anar!

Kapitel 1. Inledning

Det var 4 personer och två hundar, som lånade en stuga uppe i Småland en sommar. Mamman hette Gunilla, brodern hette Karl, den äldste systern hette Sofie och den yngsta systern heter Amanda. Den äldsta av hundarna hette Maja och den yngsta Rufus.

Karl är näst äldst, han är snäll och pålitlig. Han är femton år och vill bli polis när han blir stor.

Sofia är näst yngst. Hon vill jobba antingen som någonting inom hästsporten eller veterinär. Hon är tretton år. Hon gillar att rida och att fiska.

Amanda är yngst. Hon är tio år och vill jobba inom vården just nu. Amanda gillar hundar och att vara i stallet.

Maja är den äldsta hunden och är väldigt snäll. Hon är tre år. Maja gillar att spåra och att sova.

Rufus är den yngsta av hundarna. Han är två år och är väldigt söt och trevlig hund. Han gillar att spåra och att träna lydnad.


Kapitel 2. På väg till Småland.

Klockan var 8.30
Vi var på väg till Småland. Det var ganska långt och drygt att sitta i bilen. Det tog kanske 2 & ½ timme ungefär. Vi lyssnade på en hörbok som hette Agnes Cecilia. Vi stannade och tog en paus medan vi åt våra mackor och sedan körde vi iväg igen.

När vi var framme tog vi in vår packning i det lilla röda torpet. Sedan ville vi barn gå ner och bada i sjön. Man det fick vi inte för vår mamma, för vi måste packa upp före och sedan skulle vi äta middag. Vi packade upp i det mysiga, lilla vardagsrummet med matbord i. Gunilla och Amanda dukade medan Karl värmde maten på den lilla vedspisen. Sofia vek servetter. Vi åt köttbullar och kokt potatis med röd vinbärsgelé.

När vi var klara dukade Gunilla och Sofia av och Amanda diskade. Det fanns ingen diskmaskin så vi fick diska för hand. Vi skulle ju bara stanna där från måndag till söndag. Det var 27c° utomhus, så det var ganska varmt.

När vi var klara bytte vi till badkläder och gick ner till sjön. När man skulle gå ner till sjön gick man genom en fårhage med massor av får och lamm. Sedan går man förbi viken i sjön och sedan upp på en kulle med ett hus på som dem som vi får låna torpet av bor i det huset heter Krusa-kullen. Vårt torp heter Svenstorp. Just när vi skulle gå ner från kullen till sjön kom ägaren till huset ut och sa:

- Hej! Välkomna till Småland, sa Eva. (vi bor egenterligen i Lund.)
- Hej! Och tack! sa vi.
- Ska ni bada? frågade Eva.
- Ja det ska vi, svarade vi.
- Okej. Hej då så länge, sa Eva.
- Hej då, sa vi.

Vi gick ner på bryggan till sjön. Amanda gick och kollade hur många grader det var i vattnet.

- Det är 29c° i vattnet, sa Amanda.
- Jaså är det? Vad varmt! sa Gunilla.

När vi hade badat klart sa Amanda att vi kunde gå nr till viken också. Då gjorde vi det. Hundarna också såklart!

Det stod en rutschbana där, Amanda åkte först och sedan Sofia och sist Karl. Maja simmade ganska mycket, men ibland försökte hon klättra upp på rutschbanan! Rufus ville inte alls simma han tyckte att det var läskigt!


Kapitel 3. Det händer!

09.00.
Det var tisdagsmorgon och Amanda vaknade av att regnet strilade ner på fönsterkarmen. Amanda tänkte att det skulle bli en trist dag. Klockan var 9.00. Hon hade sovit dåligt, men masade sig upp ändå och gjorde frukost åt alla. Hon behövde gå på toa så hon gick ut till dasset, det regnade fortfarande men det hade blivit lite lugnare.

När hon kom in igen fortsatte hon att laga frukosten. När hon var klar väckte hon alla andra och sedan åt vi frukost.

När vi var klara diskade Karl och vi andra bytte om. Sedan skulle vi duscha. Duschen fanns vid bryggan men det hade slutat regna så Amanda och Sofia gick ner till sjön och kollade temperaturen det var 25c˚ så dom badade i sjön! Men när hon skulle sätta ner foten på botten kände hon någonting.

- Amanda, kan jag få ett par simglasögon? bad hon om.
- Här. sa hon och gav Sofia simglasögonen.

Sofia tog dom på sig och dök ner för att kolla vad det var för någonting.

Men Sofia kom inte upp! Det hade gått en minut så Amanda drog upp henne. Hon sprang till Gunilla som precis kom ut ur duschen. Hon ropade:

- Kom fort!

Gunilla sprang till bryggan:

- Hjälp!!
- Ring efter ambulans nu!

Amanda sprang efter telefon och ringde ambulansen.

10.00.
De kom efter en stund tillsammans med polisen., Dom hade lite problem att hitta! Sofia var väldigt blek, men hade vaknat lite, men tyvärr somnade hon om igen.

Hon åkte direkt till intensiven på sjukhuset. Vi fick vänta utanför hennes rum i ungefär trettio minuter. Hon hade vaknat lite när vi kom in. Hon fick stanna på sjukhuset över natten så vi fick åka hem. Ingen av oss kunde sova. Vi undrade vad hon hade sett där nere i sjön.

Kapitel 4. Sjukhuset

10.30.
Dagen efter fick vi ta hem Sofia från sjukhuset. Men vi skulle ta det väldigt lugnt.
Vi skulle ringa sjukhuset om det hände någonting.
När vi åkte till sjukhuset var alla tysta.
Det ända ljudet som hördes var ljudet från motorn.

Vi gick mot Sofias rum. Men när vi kom dit var hon inte där! Fönstret var öppet och det drog kallt ifrån det.

Amanda sprang till sjuksköterskan och sa:

- Sofia är inte i hennes rum!
- Nej, jag vet det. Hon har bytt rum för vi visste inte om ni skulle komma sent eller tidigt. Men vi måste ta det där rummet så att det står tomt om någon annan behöver det, så vi vädrar det, sa sjuksköterskan som hette Josefin.
- Jaha! pustade Amanda ut.

När Amanda kom tillbaka sa hon:

- Hon har bytt rum!

Alla drog en suck av lättnad. Sjuksköterskan (Josefin) sa att det var rum femtiotvå.

11.00
Vi gick till rum femtiotvå, och där var hon sovande. Hon vaknade när vi kom in. Då var det lunchdags. Josefin sa att det var pyttipanna och ägg och att vi gärna fick äta där.

När vi var hemma la vi oss och vilade och tänkte igenom vad som hade hänt. Alla var i samma rum. Och plötsligt sa Sofia det var……… en kvinna.

Kapitel 5. Polisen

10.00
Karl sprang till telefonen. Ringde till polisen.

- Ja, det är Anna på polisen, sa den ljusa rösten.
- Jag heter Karl Svensson och är femton år, sa Karl.
- Min syster har varit medvetslös i ½ dag när hon skulle duscha i sjön, och Sofia som hon heter har sagt vad som hände och hon sa att hon hade sett en kvinna, utbrast Karl.
- Okej, sa Anna.
- Vi är i ett torp som heter Svenstorp som ligger mitt ute i skogen precis vid Stråken, sa Karl.
- Okej, vi kommer, sa Anna.
- De åker nu, sa Karl.
- Okej, sa alla i kör.


10.20
Gunilla berättade för Karl vad Sofia hade sagt. Hon sa:
Jag såg en lång, blond kvinna. Kvinnan var alldeles vit i ansiktet. Hon hade en vit klänning och en slöja. Det såg ut som att hon hade varit på fest, sa Gunilla.

- Ja, men det är ju lite konstigt att hon är här ute i skogen i sjön då ju, sa Karl.

Kapitel 6. Vi tog upp henne.

11.00
Det kom tre polisbilar till vårt lilla torp. De frågade vad som hade hänt, Sofia fick svara. Polisen (i detta fallet Anna som är en gammal vän) frågade om Sofia kunde tänka sig att visa var det hade hänt. Det kunde Sofia. Theo fick följa med. Och han sa att Elmer skulle följa med. Elmer jobbar också på polisen.

Theo är polischef. Alla var tysta på vägen till sjön. När vi gick genom fårhagen kom några lam skuttande.

- Var det här det hände? frågade Theo.
- Ja det var det, svarade Sofia.
- Då skickar vi ner någon polis här då. Är det någon som är frivillig? frågade Theo.
- Jag kan göra det, sa Elmer.

Elmer dök ner i sjön och rätt som det var kom Elmer upp och sa:

­- Det var en kvinna i en röd klänning och hon så ut att ha varit på fest, sa Elmer.
-­ Okej, sa Theo. Då tar vi upp henne då då.

10.25
Alla fick hjälpa till utav poliserna förstås. Vi andra gick iväg. Amanda och Sofia gick upp till Håkan, Eva var och jobbade.

-­ Hej, sa Håkan.
­- Hej, sa Amanda och Sofia.
­- Vem är det som är nere vid bryggan? frågade Håkan medan han tittade över axeln på Sofia.
-­ Poliser, sa Amanda.
­- Vad gör de här? frågade Håkan.
­- Vänta lite, sa Amanda. Sofia ska bara gå till de andra, sedan kommer jag och berättar.

Kapitel 7. Vi får se henne.

11.30
Amanda gick tillbaka till Håkan och sa:

- Hej igen.
- Hej, svarade Håkan.
- Okej, sa Amanda. Skulle jag berätta vad som hade hänt?
- Ja, gärna.
- Vi har inte hittat dig dom senaste dagarna så vi har inte kunnat berätta, sa Amanda.
- Sofia och jag skulle tvätta håret i sjön i förgår. Sofia skulle böja men, jag tyckte att det tog ovanligt lång tid för henne. Så jag drog upp henne till slut. Och då var hon alldeles blek, då sprang jag och hämtade mamma och ringde till ambulans. Ambulansen kom efter en stund tillsammans med polisen. Dem tog henne till intensiven medan hon var medvetslös och där fick hon ligga över natten.

När vi fick ta hem henne berättade hon vad hon hade sätt. Hon hade sätt en kvinna på botten i sjön. Men har ni inte badat där då?

- Nä, vi badar alltid i viken när vi har gäster, sa Håkan.
- Okej, men de tar upp kvinnan nu.

12.00
Polisen var färdig när Amanda kom tillbaka. Dem sa att hon hade varit död i ungefär två nätter, när Sofia såg henne hade hon varit död i tre nätter och 2,5 dygn. Dödsorsaken var drunkning. Hon blev definitivt mördad. Man ser blåmärken här på halsen förmodligen av mördarens fingrar.

- Hon har öppna ögon, sa Elmer.
- Ja, sa Anna.
- Jag tycker att hon ser lite läskig ut, sa Amanda.
- Ja, det tycker jag också, sa Gunilla.

Kapitel 8. Hos polisen.

14.00
Vi fick åka med till polisstationen, Håkan åkte också med.

Så här lät det när vi var framme:

– Okej ska vi börja med Amanda? Frågade Anna och Amanda svarade:
– Visst.
När dom kom in frågade Anna:
– Vad hände?
– Jag och Sofia skulle gå ner och tvätta håret. Sofia skulle börja, men hon kom aldrig upp från vattnet, så när det hade gått 1/2 minut drog jag upp henne. Sedan sprang jag och hämtade mamma, sedan ringde jag ambulansen och polisen, sa Amanda.
– Okej, sa Anna. Nu är du klar.


Hon förhörde alla andra, hon frågade samma svar och de svarade likadant som Amanda hade gjort. Hon frågade ju också alla om de hade sett någonting den dagen eller någon av dom närmsta dagarna.

– Vi har inte sett någonting, sa allihop, förutom Håkan.
– Men jag har sett något. En människa, som var svartklädd. Eva och jag satt och åt kvällsmat då en mörk skugga gick mot sjön. Ja trodde det var någon av er.
– Vilken tid var det? frågade Anna.
– Vid niotiden på kvällen, svarade Håkan.
– Okej, tack, det var till stor hjälp, sa Anna.

Kapitel 9. En till???


08.30
En morgon vaknade Gunilla av en störande mygga som surrade vid hennes öra. Hon väckte Karl. Hon behövde hjälp med att göra frukosten. Karl tog fram och Gunilla dukade. När dom var klara tog Karl ut hundarna medan Gunilla väckte de andra. Vi åt frukosten och sedan bytte vi om till badkläder. Jag gick till viken med Maja, för dom ville bara bada där. Dom andra gick till bryggan. Jag och Maja började simma, men när Maja hade simmat i ungefär en minut c 5 meter lite i en cirkel. Då vände hon och simmade tillbaka, hon såg rädd ut panikslagen, som om någon hade hoppat upp ur en låda som man precis skulle öppna. Hon bara kutade förbi mig som om jag inte fanns där, direkt fram till mamma som var på bryggan.

- Mamma, Maja bara springer till dig, ropade Amanda.
- Ja, jag blir alldeles blöt, ropade mamma tillbaka.
- Är det någon som vill bada? frågade Amanda.
- Ja, jag vill, svarade Karl.
- Kan vi inte fråga om vi kan flytta rutschbanan hit till bryggan?
- Jo, vi kan fråga, sa Gunilla.

Amanda och Sofia gick upp till huset och knackade på, men ingen öppnade. Så vi gick till baksidan. Håkan högg ved.

- Hej, sa vi.
- Hej, sa Håkan.
- Vi undrar om vi får flytta upp rutschbanan till bryggan, frågade Sofia som var ganska pigg nu.
- Ja visst, jag kan hjälpa er, svarade Håkan.

10.00
Vi gick ner till viken och skulle ta rutschbanan då snubblade Håkan över någonting kallt och mjukt. Han visste inte vad det var, men han trodde det var någon klump med ogräs. Men det visade sig vara någonting helt annat…

Kapitel 10. Poliserna kollar anmälningarna.

Poliserna ringde ibland och hörde hur vi mådde. En dag ringde Theo och det lät så här:

14.00
- Hej Sofia.
- Hej Theo, sa Sofia.
- Hur är det med er nu? frågade Theo.
- Jo tack, det är bara bra, förutom Håkan, han har lite ont i revbenen. Han ramlade på någonting och slog i en sten i viken, svarade Sofia.
- Vad va det förnågonting? frågade Theo.
- Vi vet inte riktigt, men det ligger så mycket vass och sjögräs där så. Så det var nog det. svarade Sofia.
- Okej, men kan ni ändå kolla vad det va? Vi misstänker en till människa, sa Theo misstänksamt.
- Okej, vi ska kolla det, svarade Sofia.
- Tack så mycket, sa Theo. Och, hej då.
- Hej då, sa Sofia.


– Vi skulle gå ner och kolla vad det va Håkan snubblade över. Theo misstänker en till människa, sa Amanda när hon kom tillbaka.
– Okej, sa dom andra.
– Ska vi gå då? frågade Amanda.
– Ja, svarade dom andra.

14.20.
Vi gick ner till viken. Ingen av oss kom igenterligen ihåg var det va någonstans, han snubblade alltså!

Alla gick utspridda i viken och letade efter vad han kan ha snubblat över. Då snubblade Gunilla också! Då visste vi att det var där. Vi kollade, alla var tysta, det var som om vi visste att någonting var fel. Det var som Theo sa.

RRRRRRRRRRRRRRRRRRRR

- Ja hallå, sa Gunilla.
- Hej, det är Theo.
- Vi har hittat kvinnans namn, sa Theo.
- Ja då. Vad bra.
- Har ni kollat i sjön än? frågade Theo.
- Ja. Det var som du sa, svarade Gunilla.

Kapitel 11. Lite ledtrådar…

10.05
Polisen kom till oss och sa att dom skulle ta upp kroppen.
Det var en man. 180 cm lång, 80 kg, blond och har svart kostym, röd ros i fickan och vit skjorta innanför kostymen.

- Vi har fått lite ledtrådar, sa Anna.
- Jaha, svarade Gunilla.
- Ja, nu vet vi snart vem det är, sa Anna.
- Vad bra! sa Gunilla.
- Ja, men jag är lite orolig för jag vet snart helt vem det är, jag har vetat lite hela tiden, sa Anna oroligt.
- Ja, det är klart. Vi får inte veta vem du tror det är väl? Frågade Gunilla nyfiket.
- Nja, för att vi är vänner kan jag ge dig en ledtråd som är en mening som du ska bilda ihop själv. Men bara en mening, svarade Anna.
- Ja, svarade Gunilla.
- Polis ett på fanns en bröllop, sa Anna.
- Okej, tack, sa Gunilla. Och kom genast på det. Det är väl: På ett bröllop fanns en polis? frågade Gunilla.
- Ja. Du är smart, svarade Anna.
- Tack, sa Gunilla. Hej då.
- Hej då, svarade Anna.

11.00
– Hej, jag vet en ledtråd! ropade Gunilla till de andra som satt i matrummet.
– Vadå? frågade de andra som började vakna till.
– Jag fick en mening av Anna som var uppdelad i ord, jag skulle bilda ihop den så att det blir en hel mening. Den blev så här: På ett bröllop fanns en polis.
– Okej, jag förstår inte vad det ska betyda, sa Sofie.
– Okej, men Håkan var ju på ett bröllop, då måste ju han ha sett någon polis, sa Gunilla.
– Ja, det e’ klart, sa Karl.
– Vi går och frågar, sa Amanda.

Kapitel 12. Vi kan lista ut det.

11.05

- Hej, sa Håkan.
- Hej, svarade vi då.
- Du var ju på ett bröllop, sa Karl. Såg du någon polis då?
- Inte vad jag kommer på. Jag kommer inte ihåg någon av polisernas ansikte. Men jag ska tänka på det, sa Håkan.
- Okej, tack, sa vi.
- Hej då, sa Håkan.
- Hej då, sa vi.

11.20
Amanda gick och satte sig hos fåren. Det kom upp ett till henne och ställde sig bakom henne på en sten. Det kittlades i örat av att fåret (Piff) andades där. Ett lam kom springande och ville ha hennes äpple hon hade i handen. Det lammet hade övergetts av sin mamma det var därför den hade stannat i växten. Eva kom med mat nu. Hon sa att jag kunde få mata lammet med en nappflaska, det brukar de nämligen göra. För annars får den ingen mat. Jag tog nappflaskan till hennes mun och hon drack och drack.
Efter några sekunder var den slut! Men hon fick en ny flaska. Man märkte att hon inte var lika hungrig efter den för sedan ville hon sova. Hon kröp upp i Amandas knä och sov.

12.00 kom Sofie ut och sa att det var mat.

- Det är mat nu Amanda.
- Okej, jag kommer, svarade Amanda.

När Amanda kom in såg hon att det var Tomatsoppa.

– Jag älskar Tomatsoppa! utbrast Amanda.
– Jag med, sa Gunilla. Jag vet det, så därför lagade jag det.
– ÅÅ vad du är snäll mamma! sa Amanda.

Kapitel 13. Detta är slutet för…

09.00
Gunilla vaknar av att någon ringer. Det är Anna.

– Hallå, sa Anna. Väckte jag dig?
– Ja, och det ska jag tacka för. Min mobil ringde inte när jag hade satt den på alarm. Jag tänkte göra en frukost åt barnen. Tack så mycket, svarade Gunilla.
– Okej. Men jag vet en sak som inte du vet…
– Oj, avbryter Gunilla. Nu ringer det i min telefon. Jag måste svara men du kan vänta i luren, det tar inte lång tid.

– Ja hallå, det är Gunilla.
– Ja, hej, det är Håkan. Nu kom jag på vem det var jag såg. Det var Elmer.
– Okej, men jag har polisen Anna i min telefon också, så jag måste lägga på nu, men hejdå.


- Ja hallå igen, sa Gunilla när hon hade laggt på.
- Hej, kan du gissa vem mördaren är? frågade Anna.

- Ja, det kan jag faktiskt.


… Elmer!