Det var här allt började.

Det var här allt började. I skogen vid farmors hus. Där fanns en studsmatta och flera små ihåliga träd där jag kunde sitta och tänka.
– Farmor! Jag går till sjön! Min så kallade fråga besvarades av ett ”Ok” som inte lät särskilt intresserat. Men jag var van vid det. Van vid att det aldrig var någon som brydde sig om mig. – Woaaa! Jag höll på att snubbla över en stubbe. Jag hade inte märkt att jag gick mot sjön. Men jag var van vid det också. Alla retade mig för att jag var så klumpig. De sa att jag var klumpfotig.
Nu var jag framme vid sjön. Det var här jag brukade sitta och tänka. Jag satte mig ner i det mjuka gräset.
Det var första gången som jag var här på veckor. Skolan hade satt stopp för allt som jag brukade göra under mina dagar här. Nu var det helg och jag kunde slappna av. I mina tankar rörde det runt ganska mycket.
Olyckan som förändrade allt, begravningen och allt som hade med mamma att göra. Jag saknade henne super mycket. Dom hade tydligen inte hittat mördaren. Journalister var efter mig. Alla som hade med mamma att göra skulle frågas ut. Jag svarade aldrig på frågorna. Istället sprang jag iväg till mitt hemliga gömställe. Det är bara jag och en annan kompis som vet var det är. Det är min bästis.
Min bästis heter Elin och är typ den enda kompis jag har förutom mormor. Men mormor bodde på Gotland. Jag bodde i Skåne, men nu var jag i Bohuslän hos farmor.
Jag vaknade upp ur mina tankar och ställde mig upp och började gå hem. När jag väl var hemma så var farmor arg på mig. – Alicia! Du kom för sent till maten! Den är kall nu! Som om jag brydde mig!
När jag hade ätit upp så satte jag mig vid datorn och loggade in på msn. Ingen var inne. Typiskt! Jag som verkligen behövde någon att prata med. Min vanliga otur. Jag loggade snabbt ut mig för att jag hörde att farmor kom.
Jag fick egentligen inte sitta vid datorn, men det struntade jag i. Jag gick till mitt ihåliga träd och satte mig bekvämt. Pappa hade inte hört av sig sedan han hade fått en ny fru. Men jag struntade i det. Han svek ju mamma så jag brydde mig inte. Matilda, pappas nya fru, var faktiskt ganska snäll, men såklart var mamma snällare.
Jag hade varit ensambarn innan, men inte längre. Matilda hade inte kommit själv. Hennes jobbiga barn hade hon tagit med. Så jag föredrog att vara med farmor. Hon var i alla fall ensam.
Nu hade jag nästan suttit här i en timme, men jag kunde faktiskt sitta här en timme till. Det var lugnt och fridfullt och det lät som jag. När Elin och jag skrev i ”mina vänner” böcker så skrev vi om varandra. Elin skrev att jag var lugn, snäll och glad. Jag skrev att Elin var snäll, bra och cool.
Elin bodde i Skåne och gick på min skola. Vi var alltid tillsammans. Jag hade nyss börjat i femman. Det kändes bra för att alla i fyran var snälla mot mig. De vågade inte vara dumma.
Jag var ganska kraftig, hade svart hår och bruna ögon. Vissa, de som var snälla mot mig, sa att jag var snygg och att de ville se ut som mig. Men jag visste att de ljög. Alla ljög för mig. Förutom Elin förstås. Utan att jag hade märkt det så somnade jag.
Jag vaknade av att någon pratade utanför mitt gömställe. – Tyvärr! Jag har inte hittat henne.
– Okej! Svarade en röst som var bekant. Elin! Jag sprang ut från mitt gömställe.
Elin kom till mig och kramade om mig. Jag såg att hon såg lite ledsen ut. – Elin, vad är det?
– Kom! Elin tog mig till ett av våra gömställen. – Jag ska flytta till Amerika i 4 år. Jag sjönk ihop. – Jag antar att jag får klara mig själv i några år. – Ja.
Vi kramades och tog farväl av varandra.

2 år senare…

Jag hade inte kommit över Elin än, men jag klarade mig själv nu för jag gick i sjuan. Elin kom tillbaka om två år. Undrar om jag kan vänta så länge till. Jag bestämde mig för att åka upp till Amerika och hälsa på Elin. Jag bokade en biljett och åkte iväg efter några veckor. På planet fick jag ett meddelande som inte var särskilt trevligt. Meddelandet sa att Elin var sjuk och att hon inte skulle klara sig särskilt länge till. Jag kippade efter andan och gick och satte mig stelt. När vi väl var framme var det som om jag var i trans. Jag ringde efter en taxi och sa att jag ville åka till sjukhuset i New York. – Vilket sjukhus? Frågade chauffören. – Det sjukhus som ligger åt söder. – Ok! Miley Cyrus låt strömmade ut ur min mobil. Jag hade fått ett sms. Jag hoppades på att det var något bra. Men med min otur var det något dåligt. Sms:et sa:

”Kära Alicia!
Jag kommer med dåliga nyheter. Elin har blivit sämre. Det är bara en vecka kvar för henne. Du kommer inte hinna hit om du är i Bohuslän. Jag hoppas att hon klarar sig, men det är en liten chans för det. Ring mig när du får sms:et.

Hälsningar Elins mamma Katarina”

Jag slog snabbt numret och ringde till Elin. Upptaget. Tonen ringde i mitt öra hela vägen till sjukhuset.
Tänk om jag hade kommit för sent. Jag vågade inte tänka på det. Äntligen var jag framme. Jag gick in i sjukhuset, tog en nummerlapp och satte mig på en bänk. 34! Numret som ropades ut var mitt. Jag gick fram till receptionen och bad om att få träffa Elin Tallstrand. Men allt gick inte så lätt som jag trodde. – Du kan tyvärr inte träffa Elin nu för att hon är svårt sjuk. Sa tjejen på engelska. – Snälla! Jag är hennes bästis. – Ok. För den här gången då. Hon är i sal 44. Jag gick och letade efter sal 44 när plötsligt jag såg Elins mamma. – Katarina! Jag ropade efter henne medans jag gick med snabba steg. Hon hade inte hört mig. Jag följde efter henne. Till slut kom jag fram till rum 44. Jag höll på att öppna dörren och bara springa in, men som tur var så gjorde jag inte det.
Jag hade en plan. Jag skulle ringa Elin och säga att jag var på väg och sen kliva in i rummet. Så jag ringde. Upptaget. Jag bestämde mig för att knacka på och gå in i rummet istället.
Jag knackade på. – Vem är det? – Det är… eh… du vet… sjuksköterskan? – Kom in! Jag smög försiktigt in och såg att Katarina stod med ryggen emot mig. – Elin har inte blivit bättre. Katarina hade inte märkt min bluff, men om hon vände sig om så skulle hon få se!
– Hallå? Tydligen så hade hon läst mina tankar. – Alicia! Katarina stod där i säkert tre minuter och bara kollade på mig. – V-vad gör du h-här? Elin som hade hört hennes mamma reste sig försiktigt upp. – Vad är det frågan om, mamma? Frågade Elin trött.
– Hej Elin! Sa jag och gick bort till henne. Elin försökte springa upp, men benen lydde inte henne. – Vad har hänt? Frågade jag. – Sätt dig. Jag ska berätta. Jag fick ett brev från min kompis som jag har här. Elin tog fram ett litet papper och gav det till mig – Varsågod och läs. Jag tvekade, men till slut så läste jag.

”Hallå Elin! Jag undrar om du vill komma hit? Det har hänt något fruktansvärt och jag vill att du ska få veta vad. Vår kompis, du vet Haley, försvann på något sätt. Polisen har hittat henne nu, men tyvärr inte levande. Därför ber jag dig komma hit snabbt. Hoppas att snöstormen slutar snart.

Din kära vän Linn”

Det blev en pinsam tystnad och jag hatade det. – Vad hände sen? Sa jag. – Det var som sagt snöstorm och vi körde bil. Med min otur så voltade bilen och nu sitter jag här förlamad.
– Förlamad? Kan du inte gå? Sa jag. – Tyvärr inte. Jag tystnade och funderade. Skulle Elin och jag kunna göra samma saker som innan? Nej.
Skulle vi kunna vara tillsammans lika ofta? Nej. Jag var säker på att Elin inte skulle kunna vara i vårt hemliga ställe uppe på kullen. Allt skulle vara annorlunda. Jag var besviken. Jag trodde att det var något som gick att fixa.
Elin och jag var ”oturstjejerna” i klassen. Det var därför vi var ensamma på rasterna. – Alicia? Hallå? Elin väckte upp mig ur mina tankar. – Jag satt bara och tänkte lite grann. – Katarina sms: ade dig för att, som du vet, jag snart ska… dö.
Jag ville ha min bästa, och enda, vän vid min sida när jag dör. Jag kände att tårarna var på väg. Jag försökte stoppa dem, men det gick inte. Snart stod jag bredvid Elin och grät. – Alicia, det är inte så farligt. Du måste lära dig att klara dig själv. – Jag har inga kompisar kvar och att ha kompisar är det viktigaste. Sa jag bestämt.
En sjuksköterska kom in och skulle ta en spruta. Elin tog min hand och kramade den hårt. Jag kramade tillbaka. – Ni verkar vara väldigt bra kompisar. Sa sjuksköterskan. – Ja. Vi har bara varandra. – Elin. Nu är det dags att ta sprutan.
Elin verkade vara otroligt lugn. Jag kände en tår som långsamt rullade ner för min kind. Elin märkte det inte. Hon var helt förändrad. Blev inte superglad när jag kom och överraskade henne och såg eller hörde inte när jag grät. Hon var inte den Elin som jag kände.
– Så, nu är det klart! Jag vaknade upp ur mina tankar. De hade tydligen tagit sprutan nu. Jag ville åka hem, men nej. Jag kunde inte lämna min bästa vän. Jag skulle stanna här tills Elin var redo att åka hem eller åka hem när Elin hade… dött. Jag hörde förtvivlade röster i bakgrunden och vaknade upp ur mina tankar.
– Alicia. Jag säger farväl nu. Hoppas att du klarar dig. Jag fattade ingenting. Elin skulle ju bara ta blodprov. – Var det inget blodprov? – Jo, men… det gick lite fel. Hejdå, min bästa vän. Hoppas att du klarar dig. Sa Elin med hes röst. Och långsamt försvann hon ur mitt liv.
Jag sprang ut ur rummet förskräckt. Hur kunde detta hända? Jag försökte stoppa en taxi, men utan resultat. Efter en halvtimme så satt jag i en taxi och tog det lugnt. Jag ville klara mig själv, men det var meningslöst utan Elin. Hälften av mig önskade att jag inte hade åkt hit. Men samtidigt så ville den andra hälften av mig stanna kvar. Alla var så snälla mot mig. Men jag hade hemlängtan. Jag ville inte stanna på en plats där min bästis dog. Jag var stor nog att åka hem och klara mig utan Elin. Jag hade fått andra kompisar hemma och jag kommer att sakna Elin, men hon mår nog bättre nu. Hon hade ont och jag kunde inte se min bästis lida. Jag kanske inte längre har en lika trogen bästis som Elin, men allt kan inte vara perfekt. Det är livet. När jag väl var hemma sprang jag mot mitt gömställe. Jag satte mig och tänkte på alla roliga saker som Elin och jag brukade göra. Det var här allt började. SLUT!!!