Mitt LMG...

Mitt LMG…
Jag kommer ihåg pirret jag hade i magen när jag vaknade morgonen när jag skulle börja skolan. Hur alla mina nya skolsaker låg på den röda mattan i mitt rum. Den nya röda Nalle Puh skolväskan jag noga valt ut med farmor, pennskrinet, pennan och inte minst min planeringsbok med matchande pärm. Jag var mäkta stolt när jag satte skolväskan på min rygg. Jag kommer ihåg att pappa ville ta foto på mig på gatan. – Lina, den här kommer vi skratta åt om några år. Jag kommer så väl ihåg pappas ord där. Och mycket rätt, vi har skrattat med den lilla flickan på kortet med ett mycket stort leende på läpparna.

Jag började i Gula klassen och fick Lena och Milott som lärare. Milott som hade en handstil som en ängel! Ingen som gått i Gula klassen kommer nånsin glömma hur man fick kämpa för att pricka av allt montessorimaterial som Lena hade i sin Nallepärm. Även om jag fick slita hårt och inte alls tyckte skolan var så speciellt kul var jag otroligt stolt när jag gick ut trean med allt igenprickat i Lenas Nallepärm och hur alla Gulas före detta treor sjöng, för vi har gått ut trean, för vi har gått ut trean! Och så kom det där med och fy fan vad vi är bra. Vid svordomen pirrade det alltid lite extra i magen, man fick ju inte svära. Men vi struntade i det denna dag för vi var stora nu och vi skulle börja mellanstadiet. ;)

För mig blev mellanstadiet en otroligt viktig del i mitt liv. Det var här jag började lära känna migsjälv med hjälp av alla underbara lärare som fanns där och stöttade mig, framförallt Jonas Jansson och Anna Emanuel.

Även om Anna var min mentor på pappret blev Jonas det i praktiken. Vissa människor funkar bättre än med andra. Anna var en helt underbar person, men Jonas och jag var mer lika och jag höll kvar min kontakt med honom efter min tid på mellanstadiet. Dock var Jonas och Anna den perfekta kombinationen för mig på mellan, Jonas den klara och tydliga och Anna den känslomässiga. För att sumera det kort, och ni som har haft Jonas förstår vad jag menar. Man kramade Jonas på avslutningar och hade man tur ibland på fredagen innan höst och påskloven. Anna kunde man bara gå och krama ;).

Men åter till Jonas. Ända sedan jag började mellanstadiet fanns Jonas vid min sida. Han har stöttat och coachat mig genom det tuffa men även genom det bra och roliga i mitt liv. Det spelar ingen roll vad det är för Jonas finns alltid där. Gemom timmar av coachningssamtal har Jonas gjort mig till en mer jordnära och tillmötesgående person. En person som inte pangar på och skriker ut sina argument i en ända röra, som inte går i taket direkt om något inte blir som jag vill. Där har Jonas coachat mig till hur jag ska ” lugna ” mig. Ett resultat som aldrig kommer bli helt perfekt, men under den här tiden så har jag märkt en förändring av mig själv som jag är ganska stolt över och som jag hoppas folk har lagt märke till.
Jag har kunnat berätta allt för Jonas. För mig är Jonas som en bror och jag är jättestolt över att Jonas gett mig möjligheten att känna så. Jag kommer aldrig att kunna tacka honom tillräckligt.

I 5:an fick jag ett chock besked, Anna var med barn. Jag var helt förtvivlad. Jag tycker helt otroligt mycket om Anna. Jag kommer ihåg att jag hade hittat ett gratis vykort från pantamera där det stod, det behövs fler som du, i gul och blå text. Ett sånt kort la jag i Annas fack i lärarrummet. Jag minns till och med kramen Anna gav mig efter hon upptäckt kortet.
Men i med att Anna skulle vara mammaledig innebar detta att vi skulle få en ny lärare. En tanke som jag inte alls var intresserad av. Jag ville bara ha Anna, men Anna lovade mig att allt skulle bli bra och jag litade på Anna. Tyvärr, så fick Anna för en gångs skull inte rätt. Femman var ett rent helvete.

Den nya läraren kunde inte komma förrän om någon månad. Och i panik anställde LMG en kvinna från vikarepolen. Det funkade inte alls. Så lilla LG kom in som en ängel och räddade situationen. LG var verkligen i mina ögon en riktig pärla där! När någon månad hade gått kom den nya läraren. Bara det att hon nästan aldrig var hos oss på skolan. De började med några dagar som sedan blev veckor, som sedan veckor som till slut blev månader. Jag kommer ihåg hur 11- åriga Lina Cronquist kokade av ilska. Jag frågade och pratade massor med mamma och pappa och tillslut tog jag modet till mig och gick in till Gittan. Glömmer aldrig det samtalet…

När jag började 6:an och jag fick tillbaka min fina Anna igen var lyckan nådd. Jag minns hur vi i Jonas Janssons engelskgrupp suckade åt de stora läxorna han gav oss, hur roliga värdegrundssamlingarna va! Hur rolig lägerskolan var i Glimminge! Min klass var underbar och mellanstadiet avslutades på Bornholm. Två nätter med klassen som jag aldrig kommer glömma! När skolavslutningen kom och jag skulle sluta grät jag floder. Jag ville inte alls sluta. Jag var inte alls sugen på att börja på högstadiet.

Det tog nog mer än halva terminen på hög för att få mig att inse att jag inte skulle komma tillbaka till mellanstadiet. Jag hatade skolan! Jag bråkade med en lärare och allting blev verkligen fel. Men allt efter tiden gick lärde jag mig att tycka om det nya systemet på högstadiet och jag kan inte säga något annat än att LMG är verkligen en helt underbar skola. Och när jag tänker tillbaka nu, hur kan man inte älska högstadiet?!

Vi börjar med Sven och Jonas. Två män som aldrig kommer växa upp. Dom är inte lärare när dom är i NO-rummet. Dom är lekledare. Och när det är prov är det prov på hur bra man är på att leka! Sven och Jonas är verkligen den perfekta duon. Jonas som bubblar iväg och pratar om allt annat än det vi ska prata om så kommer fåglarnas vän in och säger, Jonas nu går vi tillbaka till ämnet och Jonas säger bara, ” just det”. Och så är vi tillbaka till det vi ska prata om. Även om NO inte är mina ämnen så har Jonas och Sven fått mig att tycka det är mycket roligare än vad jag nånsin trodde jag skulle tycka!

Angelica. Vad ska man säga om henne?! En helt otroligt sköntjej! Man vet aldrig vilka frisyrer den kvinnan kommer ha dan efter! Glömmer aldrig första dagen när Angelica kom in på LMG och hade den mest sötaste frisyren man kunde tänka sig! Angelica där sig aldrig för att säga sanningen. Nu när Jonas slutade började jag prata mer med Angelica, vilket jag värderar högt. Otroligt rak och tydlig. Hon föredrar sanningen framför något annat, något som vi elever tar väldigt positivt.

Sofie, vår kära spansk/svenskfröken . Jag har endast haft henne i någon vecka och jag tycker redan mycket om henne! Det går inte att inte göra det. Jag ser framemot ett läsår med henne!

Sara. Min mentor. En otroligt kärleksfullperson som jag tycker galet mycket om! Hade Sara tidigare i spanska och glömmer aldrig hennes skrattattacker hon fick! Ibland när hon så något tokigt och kom på sig själv med att säga det! Och för mig är det just Saras skratt som jag associerar till henne.
Kitte! Ah, det är godis! Kitte är en kvinna som jag verkligen kan lita på! Hon märker direkt när man inte är på humör och då kommer hon. Hon har funnits för mig i många lägen<3.

Jag kommer alltid ha minnet av LMG kvar i mitt hjärta och vakta det noga. Och då och då när det känns jobbigt så ska jag ta fram de fina minnena jag har ifrån denna skola. Även om det är en liten skola vill jag inte gå någon annanstans. Jag är stolt för att vara en äkta montis! Och jag tror att de flesta är det med <3