Foo Fighters – Stadion, Stockholm

Fenomenet Dave Grohl & co har knappast undgått någorlunda musikkunniga personer. Med flera tusen fans över hela världen kommer Foo Fighters till Stockholm för sin (hittills) största spelning någonsin. Det verkligen strålar om bandet när de spelar. Men en speciell person skiner starkare än de andra. Den mannen heter Dave Grohl. Sångaren och tillika gitarristen fullkomligt dominerar på scenen men på ett ödmjukt sätt.
Daves stämma ekar utöver stadion och fansen vill inte vara sämre. Det liknar nästan "Allsång på Skansen" fast med en superversion av Lasse Berghagen. Resten av bandet utgör en stomme av rysande riff och fantastiskt trumspelande utgör en stadig grund för Dave att verkligen skapa en helt gudomlig atmosfär.


Konserten drar igång med låten ”Bridge Burning”. Ett inferno av headbangande och ylande gitarrer, som till och med skulle få mormor att hoppa upp och skaka loss, råder. Efter öppningslåten rullar rock n' roll-tåget vidare. Nytt material, t ex ”Walk”, blandas med gamla godbitar som ”Big Me” och självklart slagdängor i form av ”The Pretender”.

En Musikalisk dröm
Musikaliskt sett är detta helt fantastiskt. Pat Smear gör ett makalöst jobb som gitarrist och framför låtarna med bravur. Foo Fighters spelar bokstavligt talat skjortan av publiken. Dave Grohl och hans vapendragare ser ut att trivas med sina jobb. Eller rättare sagt så verkar de älska det! Energin är påtaglig ända in i det sista. Dave Grohl sade innan konserten att han kommer fortsätta spela tills någon säger åt honom att sluta. Faktum är att dessa svettiga herrar uppe på scenen inte alls verkade vilja gå av. Detsamma gällde den alltjämt svettiga och euforiska publiken. Ingen, absolut ingen vill gå hem från en Foo Fighters-konsert (inte jag i alla fall).

Dave Grohl ångar på
Efter sitt uttåg ur Nirvana startade Dave Grohl upp ett eget band i sitt eget garage. Här på stadion säger han att de rent ut sagt sög för tio år sedan. Kanske det, men Dave ångar på och ger publiken det man vill ha. Mellansnack och sporadiskt "trash-talk" mellan bandmedlemmar lättar på stämningen. Trummisen som blev tilltalad med just ”trummisen” gör ett kanonjobb. Det är snabbt. Det är ös. Det är Foo Fighters.