Linnews besöker Olympia!

Jag och min kära vän satte oss på ett gammalt pågatåg som skulle ta oss till Helsingborg. Vi lämnade Hässleholm bakom oss och såg fram emot vårt lilla äventyr, som förhoppningsvis skulle bli oförglömligt. Tågresan var mysig, vi växlade några trevliga ord om den gångna helgen och vi mös, i allra högsta grad. Väl framme i Helsingborg, dit vi för övrigt kom ca tre timmar innan matchstart, fick vi ett mindre trevligt sms. Våra andra vänner som skulle ansluta till oss på Knutpunkten i Helsingborg, hade fått för sig att de hade all tid i världen och de meddelade oss arrogant att de skulle komma till Knutpunkten en timme efter utsatt tid. Förtvivlade och ledsna fick jag och min kära vän strosa runt i Helsingborgs mysiga kvarter, i brist på annan sysselsättning.

Men visst dök de upp, den där timmen senare, och nu var vi taggade som aldrig förr. Ingen av oss såg särskilt gammal ut och varje gång vi skulle in på en sportbar och kolla det rafflande derbyt i Manchester fick vi hela tiden samma besked:
”- Sorry grabbar, det är fullt.”
Vi tyckte självklart att vi var manliga nog för att socialiseras med de andra testosteronfyllda männen inne på baren, men icke!

Vi hittade dock till slut en mysig liten bar med en mindre tv-apparat där vi nöjt slog oss ner. Och det faktum att det stod ”22+” på barporten, gjorde oss ännu nöjdare och stoltare. Efter första halvlek var det dags att bege sig mot dagens höjdpunkt, nämligen matchen på Olympia.

Med en gnutta vemod ställde vi oss på Olympias södra ståplatsläktare. Vi visste ju att detta var den allra sista matchen 2011. Inför matchen sjöngs det för fulla muggar. HIF:are skanderade ”solna-tattare”, medan AIK:s supporterhalva, som förövrigt var fylld till både bredden och höjden, sjöng om att AIK tog sitt sjunde SM-guld för några tiotal år sedan.

AIK-spelarna möttes med burop och glåpord vid inmarschen, medan HIF-spelarna mottogs som de guldhjältar de var. Helsingborg var redan svenska mästare, oavsett resultat i denna omgång, som alltså var den sista för i år. Bengaliska eldar tändes, sektionerna var fyllda med blå-röda flaggor och att samtala med en vän var både en onödig och nästan omöjlig ansträngning.

Matchen i sig var ruskigt spännande och inramningen fick vartenda hårstrå på kroppen att resa sig. AIK tog ett tidigt ledningsmål, redan i andra minuten. Dock var det HIF som höll mest boll, men trots detta kontrade AIK många gånger och de hade ett flertal chanser där ledningen kunde ha ökat. Men ett försvar som heter duga förhindrade flera mål från AIK. HIF fick sedan en kvittering strax innan halvlek. Matchen dominerades inte av någon part, utan hade kunnat sluta precis hur som helst. Men lika blev det och vid slutsignalen bröt jublet ut.

Folk sprang in på planen, gråtandes av glädje, för att hylla HIF:s guld. Jag blickade upp mot storbildsskärmen vid ett tillfälle och jag trodde knappt mina ögon. Inte mycket av Olympias gräs syntes när spelarna sprutade champagne på varandra och jublet visste inte några gränser. Spelarna fångades snabbt av supportrarna och de kramades som aldrig förr. Spelarna kastades högt upp i luften och fångades igen av oerhört tacksamma supportrar. När spelarna fick pokalen och sina guldmedaljer, skanderade HIF-supportrarna:
-”Vi är mästare.”
Och visst var de mästare. Efter 30 matcher stod nu HIF:s trupp och mottog folkets jubel.
Jag och mina vänner lämnade till slut Olympia och begav oss hemåt. Hemåt, efter en kväll som i allra högsta grad blev oförglömlig.